gnus

Klacken står och sjunger Frölundaaa e dom bästa!
Linnéa sjunger Frölundaaa har redan tröttnat!

Linnéa: Kolla, där kan man kolla hur länge dom vart utvisade! Han har suttit i 19 minuter!
Linn: Nej Linnéa, han har nummer 19...

Vi hade varit ute och köpt choklad och träffat Benjamin, Rasmus och Toffa i sista periodpausen så vi var lite sena in. Så var det stopp när vi kom och skulle gå upp på läktarn.
Linn: Varför står vi här? Vad väntar vi på?
Annan man: Att det ska bli en avblåsning så vi får gå upp.
Linnéa: En avblåsning?
Linn: Ja, att domarn blåser av alltså?
Linnéa: VADÅ?! MÅSTE VI STÅ HÄR HELA MATCHEN???
Män framför: HAHAHAHA

Emil säger:
tja
full bak eru
rund
linn säger:
ful bakgrund?
min bild menar ni?

[email protected]

Sen lovade jag att skriva ett inlägg om min bästa vän också.

Det finns seriöst ingen som slår henne. Och det finns inte riktigt några ord som kan beskriva tillräckligt bra hur mycket jag tycker om henne och hur mycket jag behöver henne.
Men, det skadar ju aldrig att försöka!

Linnéa, du är min bästa vän.
Vi blev kompisar i typ 5an-6an? Jag minns inte så noga och tycker egentligen inte att det är så himla vesäntligt.
Vi bråkade, och det var nog det värsta jag varit med om. Jag trodde att jag mådde bra när jag såg dig sådär himla ledsen i skolan, men det gjorde jag inte. Och aldrig har jag varit så glad som när du skickade sms och sa att du ångrade dig. Som jag hade väntat på det smset. Som jag hade väntat på dig.
Jag tror faktiskt att vi behövde det, vi behövde det breaket. Behövde inse att vi behöver varandra. Vi kom över vår fjortisperiod där också, tror jag. Haha, åh Gud. Vi var verkligen töntiga där ett tag. Eller, ett ganska bra tag..
Jag trodde aldrig att vi skulle kunna bli så bra kompisar igen, jag trodde att allt var förstört, forever liksom. Men jag hade fel, och tacka Gud för det.

Nu går vi på gymnasiet, båda har pojkvän, vi har läxor och båda tränar. Vi hinner inte ses lika mycket som förut och vissa dagar gör det verkligen ont i mig. Men jag vet att du inte betyder mindre för mig för att vi inte hinner ses så mycket.
Däremot vet jag att allt faller ihop när vi inte setts på ett tag. Det är inte så att jag kan sätta fingret på det och säga att Jag är ledsen för att jag inte varit med Linnéa på länge utan det bara kommer över mig och jag blir ledsen för allt och inget.
I just need you, it's that simple.

Var med bästa Beda igår och vi var ute och gick, så kom vi in på att det verkligen är tragiskt med människor som inte har någon självkänsla alls, men låtsas att dom har tonvis med självförtroende.
Människor som framförallt på internet nästan skryter om sig själva och ger intrycket av att dom tycker att dom är bäst i världen, men som i verkligheten inte ens kan gå till toaletten utan att en kompis följer med.

Måste säga att jag tycker verkligen synd om de människorna som inte har någon självkänsla alls. De som inte har en aning om vilka dom är och inte kan stå på egna ben över huvudtaget. Det finns tre tjejer på min skola som gått tillsammans sen nollan, och nu är dom i samma klass igen. Och dom är alltid med varann, dom har samma vänner, samma intressen osv osv. Gud, jag hade blivit galen. Tur att dom inte blir det..
Men ändå, tänk när dom blir vuxna och måste skaffa sig ett eget liv? När dom inte kan vara med varandra all the time längre? Jag blir ju mörkrädd, vågar knappt tänka på det.

Och dom som började gymnasiet i samma klass som någon man kände och bara är med den personen. Åh, jag hade dött där också. Gymnasiet för mig var en nystart. En chans att skaffa mig nya vänner, nya bekanskaper och ja, helt enkelt utöka min umgängeskrets (oj, det där lät bra minnsan). Jag menar, klarar man inte av att hålla kontakten när man inte går i samma klass så är man nog inte så himla bra vänner ändå?

Men tillbaka till det här med självkänsla. Vet man inte vem man är kommer man inte långt. Och nu säger jag inte att det är fel att vara osäker på vem man är, eller att det är ett brott att inte veta, men då ska man inte heller bete sig som om man vore bäst i världen, på nätet av alla ställen! Falskare blir det ju inte.

För att växa som människa måste man göra saker man inte vågar, har jag lärt mig. Som världens bästa Michaela citerade mig: Du går dit med darriga ben men går därifrån med huvudet högre än någonsin!

Puss å hej mina vänner!

Haha, Elin laddade upp en så jävla söt bild
på mig så jag dog nästan när jag såg den!

Åh, jag blir så irriterad.
Skulle se på debatt, Kissie och Linda Rosing, intressant tänkte jag. Så när jag suttit och kollat en hel halvtimme så upptäcker jag att Kissie inte ens är med, då är det nån fånig Paow som säger typ tre meningar i hela programmet. Sug.

Annars så sa dom i och för sig lite intressanta saker innan. Det är ju två 16-åringar som blivit dömda till 1 år och 8 månader för ett mord på en tjej, Therese.
1 år och 8 månader för ett mord. Det är ju helt galet. Så jag kan alltså gå på stan och hugga ner första bästa och sedan bara få sitta i knappt 2 år för att jag bara är 16 år! Fan va bra!!
Bra signaler, verkligen. Hallå eller? Man måste ju få mer än 1 år och 8 månader för ett mord, oavsett hur gammal man är. Man kan för tusan ta ansvar för sina handlingar när man är 16 år. I alla fall om det är en handling som slutar i ett mord. Usch vad jag blev arg där ett tag. Sen var det nån snubbe som sa (om jag fattade det rätt) att ett fängelse år är 8 månader. Så när man suttit ett år i fängelse har man alltså bara suttit 8 månader. Det är ju bara två tredjedelar? Hallå eller?! Då är det la för fan ingen mening att man får ett långt straff om man ändå bara ska sitta två tredjedelar? LÖJLIGT.

Sen skulle jag skriva nått annat också men tar det senare tror jag. Måste chilla på det nu känner jag. Pöss

Hej bloggen! För den som inte vet så fyller jag år idag, och jag tror aldrig att jag blivit grattad av så många människor!! Det är helt galet. Först hade jag fått 9 sms när jag vaknade. Sen så har det plingat hela dagen av grattis-sms, tre pers ringde och sjöng för mig och nu när jag loggade in på facebook så hade 50 pers skrivit grattis i min logg!!!

Förra året glömde folk typ av mig så det var ju lite skillnad i år, om man säger så. Hehe.
Annars tycker jag inte om att fylla år.. Jag tycker om inte tanken på att folk anstränger sig extra för min skull, nej, no like.

Men nu ska jag äta äpplepaj och sedan umgås med världens bästa pojkvän!

Egentligen så är lagar helt omöjliga att förstå. Alla konstiga ord och formuleringar gör den verkligen så ovänlig som möjligt, inte konstigt att den är helt ointressant egentligen. Men samtidigt så måste den ju vara sån, så att det inte finns några kryphål.
Ska förklara vad jag menar. Var på matchsekreterarkurs idag i bandyn så det var därför jag kom att tänka på detta, men i alla fall. I bandyns regler står det att hakskydd måste bäras. Dock står det ingenting om hur det ska bäras, bara att man måste ha det på sig. Sen är det ju en fri tolkning på det. Du kan ha hakskyddet på magen, du bär det ju fortfarande, right?
Så antar jag att det måste vara med lagboken också. Det måste vara ett jtätekomplicerat och svårhanterligt språk för att inga kryphål ska uppstå. Löjligt, egentligen. Det vore ju bättre om det stod så att man fattade?


Jag drömde att jag dog inatt förresten. Det var så himla verkligt, jag trodde verkligen att det kändes så när man dog.
Jag satt på ett hustak med massa folk, i såna där sköna ligg-solstolar. Så låg vi där i alla fall, och fasten vi låg på ett tag så var det mer som en terass. Man gick ut genom massa glas-skjutdörrar för att komma ut där. Och helt plötsligt står det en man där, bakom en av skjutdörrarna, med ett hagelgevär i händerna. Så hördes det ett ljud och så hade han skjutit ett skott. Jag kollade runt på alla andra för dom reagerade liksom inte, och sedan så hörde jag hur det lät konstigt när jag andades.
Plötsligt så var det som att någon osynlig kraft drog mig ut för kanten på höghuset som vi var på och jag bara föll och föll, men ingenting gjorde ont. Så tänkte jag: Oj, jag är nog död nu. Det var ju synd, men det gör ju inte ont. Och tänk på allt jag fått vara med om ändå.
Verkligen jätterealistiska tankar.
Så bara föll och föll jag och sedan vaknade jag. Blev seriöst skiträdd men kunde inte med att väcka Eric. Sen sov jag en timme och vaknade, sov en timme, vaknade, sov en timme, vaknade osv.

Annars är mitt rum klart nu. Min spegel ska ner bara. Det känns.

Jag vill se på film men min dator har inte tillräckligt med batteri och jag orkar inte krångla fram sladden och hitta ett ledigt uttag så att jag kan ha den i sängen.

Annars förlorade vi i Semin i DM. Den sög rätt hårt för vi borde verkligen vunnit... Men care.

Borde typ plugga Samhäll också, men vet inte om jag orkar..

Seg dag


cool_tjej_93

Kom på ett citat som jag tänkt skriva här läääänge men som inte blivit av.

Vårt lag var en för mycket på innebandyträningen så en skulle byta. De andra säger:
- Ta Julia, hon är center, vi behöver en center!
- Nej, ta Linn, hon är rolig! säger Vickan då. Idiot ♥


Helge ♥ Cow

Jag har inga ord för någonting längre.
Det bara bubblar i magen på mig men det kommer inte ut några ord. Ibland kommer det inte ens ut några tårar. När man mest av allt bara vill gråta kommer det inte en endaste liten mini tår. Så har det känts nu de senaste dagarna/veckorna.

Jag har så mycket skit inom mig som behöver komma ut, så mycket smärta. Men något blockerar, det tar stopp. Är det rädslan? Men jag vet ju inte ens vad jag är rädd för? Jag hittar inga ord, inte ens ett ljud som beskriver hur jag känner mig. Jag vet inte, jag vet verkligen inte.

När jag väl blir ledsen så orkar jag aldrig ta itu med det just då heller. Så jävla patetiskt ändå. När det väl vill komma ut så sätter jag stopp. För då passar det inte mig minsann. Fan va egoistisk jag är. Tänker så mycket på mig själv att jag glömmer av att ta hand om mig.
Men det passar liksom inte alltid, och när jag är ledsen orkar jag inte prata. Det tar så jävla mycket energi om jag ska lyckas gråta om prata samtidigt att jag bara blir helt jävla död. Det går helt enkelt inte. Det tar stopp i halsen. Jag sitter och formulerar mening efter mening och allt låter lika patetiskt och dåligt. Ingenting som jag skulle kunna säga, och när jag väl hittat de rätta orden vågar jag inte säga dom. Det tar verkligen stopp.

Allt är så abstrakt. Jag kan liksom inte ta på det, kan inte säga att en specifik händelse gör så att jag är ledsen eller arg. Det är allt och ingenting på nått sätt.

Åh, jag blir så trött.

Tss, jag drömde kul inatt.

Jag vaknade i min dröm av att jag frös jättemycket, så jag tog på mig mina bruna mysbyxor och svarta strumpor och la mig igen och somnade gott.
Så när jag vaknade förväntade jag mig liksom att jag skulle ha mina byxor och strumpor på mig men icke, dom låg på golvet där jag plockade upp dom i drömmen. Lite småläskigt ändå.

Annars har jag inte suttit vid datan sen i onsdags typ. Har helt enkelt inte orkat eller velat.
Det var gulligt av Michaela att länka mig på hennes blogg i alla fall för helt plötsligt så var besöksstatistiken uppe i 73 eller nått sånt. Det händer ju inte varje dag liksom, haha.

Tänkte lägga in lite bilder och sen tror jag att jag ska göra lite i min bok, för en gångs skull liksom. Ha det!

Läste precis ett långt inlägg av Stina-Lee om hur hon ser på livet som sk. storbloggare och att hon faktiskt är beredd att ge upp det nu, hon vill sluta helt enkelt.

Hon har bloggat i 4 år nu och hon skriver att ett tag visste hon inte vad hon var utan bloggen. Och så slutar hon med orden: Börja aldrig blogga.
Tyckte det var bra skrivet. Många bloggar idag för att få uppmärksamhet, för att få bekräftelse. Inte för att dom själva vill. Dom känner press att skriva inlägg som är intressanta och för att inte förlora läsare etc.
Det gör en ju bara stressad? Jag skriver för att jag vill, tycker det är roligt och behöver. Jag skriver för min skull och ingen annans.
Det tror jag är viktigt att påminna sig om ibland, om man bloggar. Att man gör det för sin skull, ingen annans.

Hm. Nu bor jag i garaget.

Det känns sådär. Kan ju passa på att erkänna att jag satte mig och lipade i min fåtölj när jag kommit halvvägs. Det kändes ungefär som att göra slut med någon, eller något i detta fallet. Mitt rum, jag har bott där i 8 år, det är halva mitt liv. Sedan ryckte jag upp mig själv, satte på datan och lite bra musik (någon får mer än gärna skicka en Spotifylista eller två) och peppade sönder. Det är ju trots allt detta jag velat länge, även om det känns hel-wierd?

Det blir väl bra tillslut antar jag, ni får väl en bild snart, när jag fått undan allt och har lite mer ordning. Just nu ligger allt på min säng och hela byråen är belamrad.

Påtal om möbler, jag har franska läxa tills imon, byrå heter une commode, heja Linn.
Nu äter tydligen resten av min familj kvällsmat så ska väl gå och ta mig en macka.

Take care people ♥

Åh herre gud vad jag är trött.
Måste bara citera Runo:

Jag och Camilla skulle åka och handla så var det ont om parkeringsplatser så när vi såg en hoppade jag ur och ställde mig där. Så kom det en gubbe och körde in på den trots att jag stod och vinkade, asså, han körde verkligen på mig. Sen klev han ur bilen och började skrika på mig att jag inte skulle tro att jag ägde stället och massa skit.
Och jag blev ju så jävla arg såklart, men lyckades tygla mig. Så när vi gick in på Ica köpte jag en kokosnöt och la på gubbens bil sedan.

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA ASSÅ JAG DÖR !!!!!!!!!!!!

Lite folk går och plockar ihop sargen, någon härmar Ica-Jerry (har ni aldrig sett en praktikant förut?) och alla skrattar. Alla har skrattat klart och det är tyst.
Vickan: Vad är en praktikant...?
Jag och Jossan ligger på golvet och skriker av skratt.
Några minuter senare:
Vickan: Men hallå?... Jag har fortfarande inte fått svar på min fråga?

Någon har inte riktigt alla hemma här, jag säger inte vem 8-<

Trots allt tjöt om ifall reklamen är diskriminerande eller inte så kan man ju inte neka till att den är djävulskt rolig?

Emil: ÅH, det ser ut som Liseberg!

Söt kommentar där, vi hade Fjärås framför oss så alla Fjäråsbor: Ert bonniga (nej, Åsa är inte bättre) hem ser enligt min kära lillebror ut som Liseberg!

Emil är förövrigt väldigt filosofisk av sig, undra vad det blir av den pojken.. Jag menar, helt plötsligt kan han bara säga nån helt random sak som: Tänk om det inte skulle funnits nått hav? Vem tänker på sånt liksom? Haha, han är för söt den lille mannen.

HAHAHAHA, ibland är jag bra dum alltså.

Emil bor ju vägg i vägg med mig, än så länge. Så bankade det nåt så fruktansvärt i väggen så jag trodde det var Emil som ville något. Självklart satt jag här och skrek då jag inte orkar lyfta på arslet men han fortsatte. Så tillslut fick jag rycket och ringde (ja, jag är lat) till honom och frågade vad fan han höll på med. Då var det Runo som satte fast något i väggen, där av bankandet....

Ibland är jag bra dum alltså.

Måste ju bara säga att Allt för min syster verkligen var jättefin.
Och sen så satt det en tjej bredvid mig som var så jävla irriterande att jag typ dog, hon kollade seröst mer på mig än på filmen. Okej, jag satt och lipade som en ko men hon behöver väl inte glo så hemskt för det?
Så jag var riktigt ond och viskade i örat på henne: Du, min pappa dog i cancer så det vore snällt om du kunde sluta glo. Kan ju säga att hon inte glodde så mycket efter det...

Åh, usch. Vad hemsk jag känner mig, men jag kunde inte låta bli. Dessutom var hon och hennes dumma kompisar så hemska när dom satt och skrattade ändå. Rätt åt dom.

Jag tror jag vet varför jag inte hjälpt till så mycket med dom nya rummen och garaget och allt vad det heter.

Det tar emot. Det gör ont.
Jag ville inte göra om garaget till två rum från början. Visst, vi hade inget val men jag ville inte ändå. Det bar emot att plocka ut alla saker, att rensa. Det bär fortfarande emot att varje dag komma hem och se att det sitter ett fönster där det förut var en vägg, att Simon sitter och spelar data där man förut kikade in på mammas bil.
Alla förändringar gör ont känns det som.

På ett sätt tar vardagen kol på mig, på ett får den mig att inte falla. Så har det alltid varit. För att inte ligga nere och kräla längst ner i skiten har jag behövt något att klamra mig fast vid, en vardag, rutiner.
Min vardag har varit min räddning. Men nu? Är den mitt fall eller vart är jag påväg? Jag orkar ju inte med den, det känns som att allt jag måste göra tar kol på mig. Förut höll det mig sysselsatt, så fort jag inte hade något att göra fick jag panik. Är jag inne i en ny fas? En ny del av sorgen eller är det bara allt det nya som gör mig så förvirrad?

Alla dessa frågor, någon som råkar ha ett bra svar eller två i bakfickan?


helt oredigerad faktiskt.

Måste citera lite folk idag alltså.

Någon säger något i klassrummet
Jag: Kind'a (kind of)
William som sitter framför rycker till häftigt och vänder sig om.
William: Sa du Al-Qaida?


Emil hoppar upp på Simons rygg så att man ser mer av deras kalsonger än man borde.
Jag: Perfekt, nu kan jag göra dubbelt kalsonggrepp!
Mamma: Vem har dubbla kalsonger?!


Emil: Kolla, det huset har blå stekpannor!

http://kimmieklant.blogg.se/

NOG DET ROLIGASTE JAG LÄST PÅ LÄNGE!!

Idag var, mitt liv till trots, en bra dag.
Det var rätt kul i skolan, ingen jobbade sig, det gick bra på träningen och jag är inte särskilt trött. Dessutom är det fredag imon och det är bra som satan.

Jag ska inte göra något i helgen heller. Kanske är det det som behövs för att jag ska ta tag i mig själv och må lite bättre? Jag vet inte, jag bryr mig inte heller. Det blir som det blir. Jag var i alla fall ute och knäppte några bilder idag och jag och Linnéa ska fota snart igen, så det blir nog bra.

Längtar verkligen till bandyn också. Sjöarn är så, så, ja, det finns inga ord. Man är trygg där liksom.

Nu ska jag försöka förstå mig på min Samhälls läxa, Puss

Jag mår inte bra. Jag gör inte det, jag vet inte varför men så mycket vet jag att jag inte gör det.
Jag går till skolan och tänker att: Detta blir en bra dag, jag är på bra humör. Men så fort jag kommer till skolan förändras allt. Jag glömmer pennfacket, någon tar mina nycklar, en annan tjötar om en penna, jag förstår inte ett mattetal etc. och så rasar allt, verkligen allt. Jag vill bara sätta mig ner och lipa och jag har inte en jävla aning om varför.

Jag tycker det är skitjobbigt att dom håller på och flyttar in. Inte så att jag inte tycker om det, men det är jobbigt, på nått sätt. Det tror jag i alla fall.
Jag tycker det är skitjobbigt att jag aldrig är hemma, att jag aldrig har någon fritid där jag kommer på något att göra istället för att göra det jag ska göra. Och jag vet inte om det sitter i huvudet eller om jag verkligen inte har någon tid, men just nu så bryr jag mig inte för det är precis så det känns. Att jag inte har någon tid alls.

Jag tycker det är skitjobbigt att jag inte hinner göra något som jag vill. Jag får dåligt samvete för att jag inte hinner/orkar med mina kompisar, att vi inte hinner ses som vi säger att vi ska.

Det värsta är nog ändå mina krav på mig själv. Att jag alltid måste vara bäst. Jag trodde det gick bra på matteprovet och ändå gjorde jag massa fel. Precis VG, vad är det liksom? Jävla skit, jag blev jättebesviken. Inte blir det bättre när någon sitter bredvid och talar om för en hur dålig man är. Grejen är att jag är så jävla stolt, så jävla fucking stolt att jag inte kan med att bli ledsen. Jag ska istället stå upp, stå upp och aldrig falla ner igen. Jag tar skiten och håller minen. Men det gör så jävla ont innuti, så jävla ont. Okej, jag kanske inte är bäst, men jag har såna krav på mig och inte fan vet väl den personen om det? Den skojade ju bara, men det tar, det tar hårt. Jag kan inte klandra någon för jag säger ju inte till någon hur jag känner.

Men det är just det. Jag klarar det inte. Varje gång något jobbigt kommer på tal så börjar jag gråta, och jag orkar inte. Det går bara inte för sig. Jag kan inte med att sätta mig och gråta på en lektion och säga att jag har skyhöga krav på mig själv och att det är ett helvete varje dag i skolan att umgås med folk som är bättre än mig, smartare och förstår saker bättre än mig. Det tar som fan att inte förstå, att känna att man inte har alla kunskaper, att nivån är för hög, att det går för fort. Det krävs så jävla mycket av mig varje gång jag frågar, varje gång jag inte förstår. Jag har aldrig varit i den sitsen förut, det är skitjobbigt.

Innebandyn går sämst just nu. Jag känner mig så jävla kass, otillräcklig och jag vill bara bli bra som alla andra. Vad jag än gör så blir det fel känns det som. Inte en rätt passning går fram medans alla andras sitter perfekt där dom ska.
Och ja, jag vet att det inte är så, men det känns så. Jag känner mig dålig när jag är där. Det är ju det som får mig att inte må bra, aight?
Det är inte så att jag inte tycker det är roligt och klart att man kan bli bättre om man tränar, men jag känner inte att det ger något. Klart att jag lär mig helatiden, men fan, jag är inte lika bra som alla andra ändå.
Care om det är en löjlig sak faktiskt, det är jobbigt det också.

Allt är jobbigt just nu. Allt, verkligen allt. Och jag klarar inte av att sätta ord på det, att beskriva, att berätta hur jag känner. Jag orkar inte.

Even the strongest must fall

Hello bloggen.

Mitt liv är, ja, det är. Nej men jag hittar inga ord för det riktigt. Ibland känns det nästan som att jag lever ett dubbelliv. Jag är en person i skolan och med mina kompisar, och så är jag en helt annan hemma. Vilken är jag egentligen? Vilken vill jag vara?

Jag spelar två spel, med olika regler och olika förutsättningar.

Igår, på Erics kusins dop som förövrigt blev till ett bröllop också, så spelades Du vet väl om att du är värdefull i kyrkan. Det jävla fucking låten spelas alltid när jag är i kyrkan. Det är alltid lika jobbigt och jag vet fortfarande inte vart jag ska ta vägen. Det gör så ont och jag måste lägga varje liten gnutta energi på att koncentrera mig och inte börja storlipa. Mest av allt ville jag bara slänga mig ner på golvet och gråta, gråta tills allt försvann, men det hade ju vart jättesmidigt när det sitter 30 pers som jag aldrig träffat förut bredvid mig.

Jag vill bara ställa mig upp och skrika, skrika ut allt, men det går fan inte.

I dagens samhälle har man inte tid med sånt, man har inte tid att må dåligt eller vara ledsen över något för man ska lägga sin tid på att plugga, man ska träffa kompisar, man ska gå i skolan, man ska vara social med sin familj, man ska träna, man ska spela matcher, åka på saker, gå på fest, ja, man ska hinna med så jävla mycket så jag hinner ju knappt med mig själv.

Jag vet inte ens vad jag vill. Jag funderar jättemycket på vad jag vill göra när jag gått ur gymnasiet och vad jag vill jobba med/bli. Jag har ingen aning och då läggs det en till sten i ångest-ryggsäcken. Den har vart full ett tag kan jag ju meddela också.
Samtidigt som jag älskar mitt liv som det är nu så vill jag bara ha det gamla, det gamla vanliga där man kämpade på lite sisådär och folk hade förståelse för om man mådde lite kasst ibland. Livet där inget spelade särskilt stor roll och man gjorde vad man kände för. Jag vill ha tillbaka det, men samtidigt inte. Jag vill gå vidare, jag vill göra det som jag gör nu också.

Jag känner att jag vet vem jag är, men ibland har jag ingen koll alls. Jag vill så himla mycket men ibland gör det så jävla ont och jag vet inte vart jag ska börja med någonting.
Jag tar aldrig tag i något känns det som, jag känner mig jättepassiv och lat. Jag känner mig dålig helt enkelt.

Men jag vet att jag inte är dålig, att jag är skitbra och allt det där. Men just då, just då kan inga ord i världen övertyga mig om att det faktiskt är så, att jag duger som jag är och allt det där. Det är då man behöver någon som talar om det för en, och som verkligen tror på det själv. För det gör inte jag då, då tror jag inte på någonting alls. Och det värsta är att jag vet det, att jag vet allt det där men just då är så fruktansvärt oförmögen att göra någonting åt det.

Och jag vill blogga om det, jag vill få det ur mig men det finns inga ord för det, inget som beskriver det tillräckligt bra.

Jag känner mig så patetiskt ibland. Det har gått 3 år sedan, mer än 3 år och fortfarande känns det som att det inte gått nån tid alls. Livet runt omkring förändras, det har jag förstått, men mina känslor har inte förändrats alls. Jag kan sitta och prata om att min pappa är död nu, det kunde jag inte förut. Men det gör fortfarande lika ont innuti, det är fortfarande samma smärta som jag fortfarande inte vet hur jag ska komma undan.
Jag kommer aldrig få veta, eller hur? Det kommer alltid att göra ont.

Jag prioriterar.
Och det är inte datan jag prioriterar.

Bye

Jag har humörsvängningar allan säger jag bara. Jag satt hemma hos Eric igår och så slog han över till Grey's Anatomy en stund. Bara en kvart eller något, och då var det ett litet barn som höll på att dö. Och sjuksköterskan sa så fina saker så jag dog typ och började storlipa. Bra Linn, bra där.
Jag började nästan gråta när jag satt och kollade på gamla bilder på min bilddagbok förut idag, normalt?
Jag blev helt gråtfärdig när Johan tog min iPod, normalt?
Jag tror jag kan svara på dom frågorna själv. Nej Linn, det är fan inte normalt, inte i mina och dina ögon. Och nu är du schizo, men skit samma.
Jag bryr mig inte.

Jag saknar pappa så det gör ont. Ont, verkligen ont. Och jag vet inte vart jag ska göra av alla känslor. Dom äter upp mig inifrån, tar sönder mig, smular ner mig tills det inte finns något kvar. Jag vill bara gråta, men jag har fan inte tid. Jag har inte ork och framförallt ingen som jag vill gråta inför. Ingen som vet hur jag känner, ingen som behandlar mig som jag vill bli behandlad just då.
Jag vill ställa mig upp och skrika att jag inte mår bra, att jag inte orkar. Men jag vågar inte, orkar inte, vill inte ta några konsekvenser. VILL INTE.

Söt jag är när jag koncentrerar mig va! Nu ska jag träna, Puss

JAG BÖRJAR FAN LIPA SNART.

JAG KOM TILL SKOLAN EN TIMME FÖR TIDIGT EFTERSOM MIN FRANSKALÄRARE ÄR I FRANKRIKE OCH DET HADE JAG GLÖMT AV!!!!

Johan sitter och spelar Aquarium på Facebook och är helt facinerad, "Man kan knacka på glaset så blir dom rädda, hehehe" Efterbliven? ♥

Kanelbullens dag är ju egentligen bara till för att folk ska tjäna pengar, men jag kan ändå inte låta bli att baka bullar.
Nu ska jag aktivera min bror som har datorabstinens och gå ner och börja med bullbaket.

Btw, jag tänkte på en sak. Undra om det är många fåglar som dör för att dom flyger in i saker och ting nu när det blåser så himla mycket? Jag menar, det kan ju inte vara särskilt lätt att styra om man väger typ 10 g och det blåser storm?

Puss

Jag har bestämt mig för att börja använda mina glasögon mycket mer.
Jag har också bestämt mig för att hälsa på min farmor mycket oftare.

Detta kom jag fram till efter gårdagens bryt. Och även att jag är fruktansvärt lik min moster när jag har utsläppt hår och glasögon, mestadels eftersom folk till och med kallar mig Anette.

Nu ska jag ner och supporta min lillebror när han tränar innebandy.

PÅTAL OM SUPPORTA, ANDERS SA ATT KILLARNA HAR BANDYMATCH NÄSTA HELG LINNÉA!!!!

Jaja. Hejdå ♥

Just nu vill jag bara gå ut, och gå, gå, gå och gå tills vägen tar slut. Gå tills tårarna har slutat rinna och gå tills det inte gör ont mer. Gå tills mina fötter blöder och mina fingrar är stelfrusna, gå tills allt tar slut.

Det är så jävla orättvist, allting. Jag blir så arg och samtidigt så ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det gör ont inuti. Jag skakar och känner mig knäsvag. Vill bara bort.

Jag vill springa iväg och krama någon, krama någon och gråta tills tårarna tar slut, tills det inte finns några mer.

mama, i don't wanna die. somtimes i wish i've never been born at all

Läste precis Timo Rääsinens (?) krönika i Två Dagar, GP.

Han skrev att han hade varit ute och surfat på internet några tag och det enda, verkligen det enda, han sett var ilska.
Jag tror att jag måste hålla med.
Det som sägs på Internet måste vara mestadels negativt och tråkigt? Jag menar, hur många skriver på sin blogg att Blondinbella är så himla snygg och att det är så roligt att hon är framgångsrik och trivs med sig själv och sitt liv?
Inte så många, det är ju fler som klagar på att hon är så självgod, att hon skryter, att hon är ful i sitt bruna hår osv. Right?

Vi människor är verkligen för dåliga på att ge varann komplimanger och fokusera p det som är bra ohc inte det som är dåligt hela tiden. Tänk så många som skulle få så hmla mycket bättre sjölvkänsla om dom fick höra hur bra dom är istället för att hela tiden få höra masdsa negativia och nedtryckande kommentarer.

Var positiv, slösa med komplimanger!


Och en sak till, får man en komplimang ska man lära sig att ta åt sig och säga Tack och inte nån löjlig bortförklaring eller neka det. Då är det ju ingen mening med att man fått komplimangen.

Nu ska jag på 90års kalas till min pappas morfar, ha det så bra mina vänner. Puss


någon är snygg när hon äter....

Jag börjar fan gråta snart.
Trampade snett på mathcen idag igen. Är så sjukt jävla trött på det. Okej, jag kanske lipar lite extra ibland, men samtidigt är jag så jävla rädd jämt så det är väl därför jag är extra försiktig. Orkar fan inte med allt igen, igen, igen och igen. Det har vart såhär nu i 3 år. Jag är trött på att ha ont hela tiden, att vara rädd för att trampa snett igen, att inte kunna gå för fullt. Jag vill kunna spela och göra saker utan att tänka, utan att få ont helatiden. Jävla piss, sämst. Blir så arg, samtidigt som jag vet att jag inte kan göra något åt det.

Nu ska jag sova för det. PUSS


Johan är schtekarn