gnus

Jag har humörsvängningar allan säger jag bara. Jag satt hemma hos Eric igår och så slog han över till Grey's Anatomy en stund. Bara en kvart eller något, och då var det ett litet barn som höll på att dö. Och sjuksköterskan sa så fina saker så jag dog typ och började storlipa. Bra Linn, bra där.
Jag började nästan gråta när jag satt och kollade på gamla bilder på min bilddagbok förut idag, normalt?
Jag blev helt gråtfärdig när Johan tog min iPod, normalt?
Jag tror jag kan svara på dom frågorna själv. Nej Linn, det är fan inte normalt, inte i mina och dina ögon. Och nu är du schizo, men skit samma.
Jag bryr mig inte.

Jag saknar pappa så det gör ont. Ont, verkligen ont. Och jag vet inte vart jag ska göra av alla känslor. Dom äter upp mig inifrån, tar sönder mig, smular ner mig tills det inte finns något kvar. Jag vill bara gråta, men jag har fan inte tid. Jag har inte ork och framförallt ingen som jag vill gråta inför. Ingen som vet hur jag känner, ingen som behandlar mig som jag vill bli behandlad just då.
Jag vill ställa mig upp och skrika att jag inte mår bra, att jag inte orkar. Men jag vågar inte, orkar inte, vill inte ta några konsekvenser. VILL INTE.