zero självkänsla = inte bra
Var med bästa Beda igår och vi var ute och gick, så kom vi in på att det verkligen är tragiskt med människor som inte har någon självkänsla alls, men låtsas att dom har tonvis med självförtroende.
Människor som framförallt på internet nästan skryter om sig själva och ger intrycket av att dom tycker att dom är bäst i världen, men som i verkligheten inte ens kan gå till toaletten utan att en kompis följer med.
Måste säga att jag tycker verkligen synd om de människorna som inte har någon självkänsla alls. De som inte har en aning om vilka dom är och inte kan stå på egna ben över huvudtaget. Det finns tre tjejer på min skola som gått tillsammans sen nollan, och nu är dom i samma klass igen. Och dom är alltid med varann, dom har samma vänner, samma intressen osv osv. Gud, jag hade blivit galen. Tur att dom inte blir det..
Men ändå, tänk när dom blir vuxna och måste skaffa sig ett eget liv? När dom inte kan vara med varandra all the time längre? Jag blir ju mörkrädd, vågar knappt tänka på det.
Och dom som började gymnasiet i samma klass som någon man kände och bara är med den personen. Åh, jag hade dött där också. Gymnasiet för mig var en nystart. En chans att skaffa mig nya vänner, nya bekanskaper och ja, helt enkelt utöka min umgängeskrets (oj, det där lät bra minnsan). Jag menar, klarar man inte av att hålla kontakten när man inte går i samma klass så är man nog inte så himla bra vänner ändå?
Men tillbaka till det här med självkänsla. Vet man inte vem man är kommer man inte långt. Och nu säger jag inte att det är fel att vara osäker på vem man är, eller att det är ett brott att inte veta, men då ska man inte heller bete sig som om man vore bäst i världen, på nätet av alla ställen! Falskare blir det ju inte.
För att växa som människa måste man göra saker man inte vågar, har jag lärt mig. Som världens bästa Michaela citerade mig: Du går dit med darriga ben men går därifrån med huvudet högre än någonsin!
Puss å hej mina vänner!
Haha, Elin laddade upp en så jävla söt bild
på mig så jag dog nästan när jag såg den!
Människor som framförallt på internet nästan skryter om sig själva och ger intrycket av att dom tycker att dom är bäst i världen, men som i verkligheten inte ens kan gå till toaletten utan att en kompis följer med.
Måste säga att jag tycker verkligen synd om de människorna som inte har någon självkänsla alls. De som inte har en aning om vilka dom är och inte kan stå på egna ben över huvudtaget. Det finns tre tjejer på min skola som gått tillsammans sen nollan, och nu är dom i samma klass igen. Och dom är alltid med varann, dom har samma vänner, samma intressen osv osv. Gud, jag hade blivit galen. Tur att dom inte blir det..
Men ändå, tänk när dom blir vuxna och måste skaffa sig ett eget liv? När dom inte kan vara med varandra all the time längre? Jag blir ju mörkrädd, vågar knappt tänka på det.
Och dom som började gymnasiet i samma klass som någon man kände och bara är med den personen. Åh, jag hade dött där också. Gymnasiet för mig var en nystart. En chans att skaffa mig nya vänner, nya bekanskaper och ja, helt enkelt utöka min umgängeskrets (oj, det där lät bra minnsan). Jag menar, klarar man inte av att hålla kontakten när man inte går i samma klass så är man nog inte så himla bra vänner ändå?
Men tillbaka till det här med självkänsla. Vet man inte vem man är kommer man inte långt. Och nu säger jag inte att det är fel att vara osäker på vem man är, eller att det är ett brott att inte veta, men då ska man inte heller bete sig som om man vore bäst i världen, på nätet av alla ställen! Falskare blir det ju inte.
För att växa som människa måste man göra saker man inte vågar, har jag lärt mig. Som världens bästa Michaela citerade mig: Du går dit med darriga ben men går därifrån med huvudet högre än någonsin!
Puss å hej mina vänner!
Haha, Elin laddade upp en så jävla söt bild
på mig så jag dog nästan när jag såg den!
Kommentarer
Trackback
