gnus

Jag har lyckats få en jättekraftig stukning i min tumme. Eller så är det en spricka i den, eller så kanske den till och med är av. Vi ska åka in med den på måndag tror jag.
Jag är helt handikappad. Kan inte göra ett piss.
Kan inte knäppa min jacka, inte knäppa knapparna på mina jeans. Jag kan inte ta av mig skorna, inte dela min mat, inte bära saker, inte skriva. Jag kan knappt greppa saker heller.
Samtidigt som jag inte kan göra ens hälften av det jag skulle vilja så gör det ont också. Så fort jag nuddar något eller försöker använda handen så gör det ont.
Mamma skulle linda om den innan, så började hon bända och dra i tummen, jävlar vad jag skrek. Det gör seriöst sjukt jävla ont. Och jag känner mig jätteklen om det inte skulle vara något mer än en stukning, haha! Dessutom är det höger också, värdelöst. Undra hur jag kommer få göra i skolan.... Hehe.

Okej om man bryter foten liksom. Visst, man kan inte gå, men man kan ju åtminstone göra allt annat. Det enda folk behöver göra åt en är typ bära ens saker och gå lite extra långsamt. Kanske hämta något lite då och då. Men bryter man ett endaste litet fjuttigt finger så är man så enormt handikappad så det är sjukt.

Föresten så har mitt hår blivit jättelångt. Och jag märkte precis att allt jag skrivit i det här inlägget är sånt som jag inte tycker om att läsa. Men, det får ni leva med.

Jag träffade Eva-Lena igår och hon frågade hur det gick med fotandet. Då sa jag att det står ganska stilla.. Och faktiskt har jag lite dåligt samvete för det. Men så sa hon också att man aldrig ska stressa fram något så det får väl komma när det kommer.

Är väl lite höstdeprimerad nu också. Ingenting blir som jag vill. Eller jo, egentligen. Jag ville skada mig, fast helst ville jag bryta foten, gärna vänster. Jag orkar inte att hela tiden vara den som får hjälpa alla andra. Jag vill vara hjälplös och liten, behöva tas hand om. Jag vet att det är patetiskt. Det är som att skrika efter uppmärksamhet. Men jag vill verkligen. Jag vill känna mig betydelsefull för någon. Behövd, och inte bara för att jag ska komma ihåg när vi går in och när vi har läxor, utan någon som verklgien behöver mig, som vill att jag ska vara där. Som älskar mig som jag är.

En som alltid behöver mig och som jag alltid behöver är förstås Linnéa. Hon är bäst.

Men behövd av någon. Någon som ringer och frågar hur jag mår och verkligen menar det. Någon som plingar på dörrn helt utan anledning och säger att "jag hade vägarna förbi och kom på att jag saknar dig".
Men, man får väl inte begära för mycket.

Dessutom har jag såna vänner, som verkligen är såna. Ta åt er, ni är bäst.

Pöss

Undra vad som händer när man dör?

På ett sätt vill jag verkligen dö. Det känns som att det måste finnas något som är så mycket mer än det här livet. Även om jag visserligen inte levt så länge.
Det måste finnas något mer än det här patetiska livet med alla falska människor och ett samhälle som hela tiden förändras och utvecklas till det sämre.

Men, tänk om man verkligen bara dör, försvinner, när man dör? Då är det ju ingen mening med att dö likom. Då kan man ju lika gärna göra allt i detta livet innan.

Men seriöst. Jag orkar inte alla falska människor. Som gör allt för att rädda sitt eget skinn utan att tänka på andra och vilka konsekvenser det får.

Jag vet det. Jag vet det så väl, och ändå kan jag inte låta bli att bry mig.
Avundsjuka kallas det, JAG VET. Men ändå är det så fruktansvärt svårt.
Så enormt sjukt svårt.
Bara, skit i det, okej?

Linn

Hehe, idag var jag på Sjöarn, gött.
Och jag ska dit imon också.

Linnéa sov här igår föresten. Jag somnade ifrån henne, snäll är jag, hehe. Men vi lekte fotostudio med ett lakan, jag veeeeeet, wannabe Annie och Amelie, men whatever.
Det var rätt kul, fast jag orkade inte pilla med dom manuella inställningarna, jag var för trött, så jag bara tryckte, hehe. Moget Linn.
Anyway, jag ska hinna med att redigera dom bara, sen får ni kanske se. En del blev riktigt bra faktiskt, tur att Linnéa är så snygg.

Jag hittade pappas tjocktröjor som jag tog, mysigaste ever.

Någon gång ska jag väl hinna med allt jag vill. Så många människor jag vill umgås med som det aldrig blir nått av med. Så mycket saker jag ska göra och så mycket läxor jag ska göra som verkligen inte blir av.
Btw, mitt franskaprov som jag hade sån panik inför gick faktiskt jättebra. Jag fick VG+ om någon kände för att anteckna.
Sen så fick jag faktiskt alla rätt på mitt matteprov, det är rätt gött!

Ye, nu ska jag försöka få någon ordning på alla bilder och sen ska jag börja redigera, om jag orkar.

Pöss

Jag tänker för mycket.
Punkt slut.

Seriöst, jag kan inte sluta tänka på vad jag skulle göra om det hände dig något?
Jag är så jävla rädd för det va. Helt sjukt. Jag får så dåligt samvete för att jag inte kan göra något mer, jag vill så mycket.
Samtidigt vill jag träffa så många människor men trofan att jag hinner det heller.

Lars är bäst. Jag saknar det så jävla mycket, att stå i regnet och bara vara. Inte tänka, bara vara. Helt lycklig. Fullkomligt lycklig verkligen. Alla texter som verkligen går rakt in i hjärtat. Det är som att dom säger vad du känner, utan att du behöver säga det själv. Vissa meningar, som bara beskriver in i minsta detalj. Så underbart bra. Helt sjukt.

Utan korridorer skulle jag bli lycklig.

Polen. Auschwitz. Jag lipar seriöst så fort jag tänker på det. Så jävla hemskt var det. Det finns liksom ingenting som kan beskriva känslan av att stå där. Det är verkligen ingenting jag ångrar. Jag till och med saknar det. Jag bara stog och lipade åt allt verkligen. Jag saknar pappa så jävla mycket. Fast ändå inte, det är skrämmande hur fort man vänjer sig vid att han är borta.
Man liksom, accepterar det mer och mer för varje dag som går. Jag kan inte längre höra hans röst. Jag kan knappt se honom framför mig. Det är som att han har blivit ett begrepp. Och vad folk än säger så tänker jag på honom.
"Jag ska på öppet hus med mamma och pappa -.-"   Det första jag tänker är: "Jag hade vart glad om jag fick gå dit med min mamma OCH pappa"
Samtidigt som man känner sig så taskig när man säger så, så är det ju precis vad jag känner. Det är verkligen något som fattas, trots att han varit borta i över två år nu. Han är fan vart borta hur jävla länge som helst. Jag minns inte längre hur han luktade, jag minns ingenting känns det som.
Fuck. Jag tänker verkligen för mycket.
Vissa saker måste man acceptera. Men vissa saker går inte att acceptera. Det går verkligen i perioder. Jag hatar det här. Att saknar någon man verkligen vet att deti nte går att få tillbaka. Begreppet död är så svårt att förstå.
Helt borta liksom. Gone forever. Utplånad. Förintad. Inte längre existerande. Ja, det finns väl hur många olika förklaringar som helst, men varenda av dom är lika svår att förstå.
Varje känsla som påminner om pappa är så jobbig bara. Jag tror jag förtränger det. Tills det inte går mer, och så kommer allt på samma gång. Så typ dör man. Nej, det gör man inte, men man orkar inte mer.
Jag skiter i allt, känns det som. Jag skiter seriöst i allt. Men jag kan inte, jag har verkligen försökt.

Jag släpper din hand, för ett helt vanligt återfall, för att få nått förstört.

Precis så känner jag. Jag vill bara slå sönder något. Sorgen förvandlas till ilska liksom. Man blir arg för de saker man aldrig gjorde, de saker man aldrig sa. Att han dog över huvudtaget. Att han är borta. Man blir förbannad på att man är lämnad här själv, helt jävla alone.
Grejen är att man är inte alone. Man har så många, men man vill inte erkänna det. Man vill bara att allt ska försvinna. För man orkar inte.

Fan

Emo inlägg typ.

Fast Emo är en musikstil.

Ledset inlägg dårå,

Fuck.

Hejdå, vi kanske ses nån gång igen.

Vad gör man om man liksom vet att en människa inte mår bra, men inte vet hur man ska hjälpa den, samtidigt som den vägrar erkänna att den inte mår bra?
Jag menar, man kan ju inte tvinga personen i fråga att säga vad det är, om den säger att det inte är något. 
Om man frågar hur den mår och den säger bra, fasten man märker att det inte är bra, vad gör man då?

Jag känner flera stycken som gör så. Man märker så himla väl på dem att det är något som är fel, men de säger helatiden: Nej, det är bra! Nej, det har inte hänt något.

Man blir så frustrerad liksom. Man vill ju verkligen hjälpa till, men hur ska man kunna hjälpa till om personen inte vill ha någon hjälp? Vågar man inte erkänna för sig själv att man inte mår bra? Eller litar man inte på den som vill hjälpa en? Eller ljuger man för sig själv för att man inte ska gå under?
Nej, jag vet inte. Men jag vet hur jobbigt det är när det verkligen märks att någon inte mår bra och man inte kan göra något.
Man står där, helt hjälplös och vet inte riktigt vad man ska göra.

Att vara mogen är att våga erkänna att man är barn

Linn

Tja
Eller nått.
Anyway, datorn känns passé på något sätt, om man kan säga så.
Det är inte roligt längre, bilddagboken är typ en belastning. Tror inte jag bevakar hälften av mina "vänner" och ändå har jag 70 st att kolla varje gång jag loggar in.
Bloggen får ju bara massa anonym skit ändå, vad är meningen liksom? Jag säger vad jag tycker, helt seriöst utan att klandra en kotte, och vad får man tillbaka? En jävla massa skit. Anonym skit som bara är okonstruktiv och elak. Inte alla kommentarer, men de flesta.
Det säger ju allt, de som tar åt sig blir förbannade men är så fruktansvärt dumma så att de inte vet vad de ska skriva. Istället skriver de massa onödig skit.

Jaja, jag har typ flyttat runt massa saker på mitt rum så nu har jag slängt ytterligare lite till, lagt datan på en hylla så att jag inte sätter mig vid den så fort jag inte har något att göra.
Sen har jag bestämt mig för att börja låna böcker igen när jag läst ut de jag fick när jag fyllde år. Kom på häromdagen att jag faktiskt saknar det, att bara sjunka in i en bok och befinna sig någon helt annanstans än just här och nu.

Sen har jag köpt en s.k. scrapbook, typ. Där ska jag i alla fall göra mitt eget. Klistrar in bilder, målar och har mig. Det tar en del tid, som jag brukade lägga på datorn, och det känns också bra.

Snart drar bandyn igång på riktigt också, längtar redan! Tror jag i alla fall. Sjöarn är så bra liksom. Man behöver inte vara mer än man är.

Orkar inte fota nått heller, segt.

Pöss, Linn

Eh, dåligt humör, hej!

Jag har verkligen franskaprov på onsdag, försökte plugga idag men jag fattade rent ut sagt inte ett piss!! 
Ganska frustrerande. Jag vill inte ens lära mig franska. Varför ska jag då hålla på och plugga det hela tiden?

Mamma är kioskansvarig i bandyn i år. Det innebär att hon ska göra scheman, vilket innebär att det är jag som gör alla scheman för att hon inte kan. Jättebra mamma, jättebra. Sedan har hon fått mig att lova att jag kan gå runt och sälja kaffe etc. varje hemma match, det var ju också jättekul.

Vi åkte bil hem från Fotskäl idag. Simon skulle dricka en festis. Då tog han den där lilla plaatbiten som är runt sugröret ni vet, och slängde ut det genom fönstret?! Hur dum får man vara. Fattar inte han att alla småsaker bidrar till att jorden går under? Och hur jobbigt på en skala är det att spara den plastbiten och slänga den i en papperskorg sedan när han kommit hem? Vi har dessutom en papperskorg i garaget.
Tänk hur mycket man skulle spara på det egentigen? Hur mycket man skulle spara naturen om alla bara stoppade alla förbannade godispapper och liknande i fickorna och slängde det när dom kom hem.
Synd bara att alla inte tänker på långt.

Jag mamma satt föresten och skrev scheman förut. Jag kommer bo på bandyplanen i år, seriöst. Det kommer bli sjukt mycket känner jag. Jaja, det är ju roligt så why not?

Mh, nu ska jag i alla fall redigera bilder.

Pöss

Jag är ganska stolt över mig själv.
Idag har jag både spelat match, pluggat lite franska, vart med Linnéa, skrivit spelscheman, sålt min sista lott och sålt nästan alla amaryllisblommor!
Fast jag känner att det är det här tempot som gör att jag mår dåligt. Men jaja, jag får väl ta det som det kommer. Imorgon ska jag inte göra någonting, vad jag vet. Förutom plugga franska då.

Och imorgon är det fars dag...
Det finns inte en pappa att gratta i min familj. Inte en enda. Inte en pappa, inte en morfar, inte ens en farfar finns det att gratta. Känns ganska piss måste jag säga. Jag får gratta Linn istället, för hon fyller år. Något som är positivt i alla fall.

Undra om man inte skulle göra så att man bojkottar alla julklappar i år och bara skriver ett fint kort, som man verkligen lagt ner tid på, istället? Hur låter det? Skulle man inte bli glad för det?
Jag orkar inte hålla på att köpa massa julklappar, det är ju bara onödigt slösande egentligen. Tänk hur mycket pengar som läggs på julklappar varje år. Om julen skulle gå ut på att göra någon tjänster och skriva fina kort istället skulle man kunna lägga pengarna på något mycket bättre, t.ex. cancer-forskning eller nödhjälp till barnen i Afrika.
Dream on Linn,  i och för sig.

Jaja, ska se om jag får sovit något inatt också. Kände att detta blev ett ganska meningslöst inlägg.
Föresten satt jag och läste igenom mina egna gamla inlägg igår, det är faktiskt ganska roligt, hehe.
Bjuder på en bild också.

Puss och godnatt.

Okej, jag skulle vilja säga en sak (Hanna vill att jag säger en sak) angående mitt inlägg om innebandyn.

Allt jag skriver på bloggen här är bara mina egna åsikter, ingenting annat. Jag måste få dem ur mig, det är så gott som enda anledningen till att jag skriver. Jag menar aldrig att såra någon.
Och det jag skrev, att jag tycker det är fel att röka och spela innebandy samtidigt, det är min åsikt. Det betyder inte att jag tycker illa om någon som gör det, även om det framställdes lite så i inlägget. Den enda ursäkten jag har för det var att jag var på riktigt dåligt humör.

Sen vet jag att om man läser något som man känner sig träffad av så reagerar man starkt, och det förstår jag också. Men man kan ändå tänka sig för och skriva seriösa motargument eller ge konstruktiv kritik istället för att bara bli förbannad och säga att jag är en idiot.

Så ja, I hope you got it.

Pöss

Okej, jag kan ju erkänna att hon bad om detta inlägget, men whatever, det gjorde ju faktiskt Nettan också. Så, why not?

Jag har en vän, som är absolut världens bästa. Hon ställer upp i alla lägen och är sådär härligt spontan och korkad så att man inte kan göra annat än älska henne.
Jag tror att vi började lära känna varandra när vi började i samma klass, dvs. 4an. Hon bodde på väg hem till mig så jag skyndade mig alltid jättemycket för att kunna gå hem samtidigt som henne. Jag vågade aldrig fråga om vi kunde ha följe så att hon kunde vänta på mig. Jag är ju alltid sist också, så jag skyndade mig alltid hur mycket som helst och gick jättefort för att komma ikapp.
Det fortsatte vara på den nivån att jag inte vågade säga något men så började jag umgås med Amanda som umgicks med henne. Så genom Amanda lärde jag känna världens bästa person.
Jag har delat det mesta med henne, både skratt och tårar.
Alla minnen vi har, det finns inte ens tillräckligt mycket ord för att beskriva dem. Jag skulle kunna sitta och skriva hela dagen.

Jag minns när vi bråkade i somras. Jag hatade henne verkligen då. Det blev omvänt liksom. Jag ville inte erkänna hur mycket jag saknade henne, så jag hatade henne istället, vilket kanske var bra, för det fick henne att inse hur hon hade blivit.
Och det smset jag fick. Jag tror aldirg jag har blivit så glad över ett sms. Allt jag kunde tänka på var morgondagen när vi verkligen skulle snacka igenom alltihop och jag skulle få ge henne en kram. En sådan där kram som jag verkligen saknat i över 2 månader.
Som vi pratade också. Jag sa allt det där som jag velat säga så länge.
Åh, jag förstår inte nu hur vi kunde bråka egentligen. Hon är ju det bästa som hänt mig. Min allra bästa vän. Allt vi gått igenom, det kan man inte slänga bort bara sådär, om man tänker efter.
Den där tiden, när vi inte var vänner, den känns som en sekund ur mitt liv. Den är helt borta, jag minns den knappt. Rätt läskigt ändå..

Nu kan jag bara ringa helt plötsligt och säga: Jag kommer hem till dig nu. Och det känns så himla skönt, att det har blivit så igen. Att vi kan sitta framför datorn och dampa sönder åt ingenting egentligen. Att man hörs av så gott som varje dag utan att egentligen ha något att säga. Att hitta på saker, som man inte brukar göra. Det är det jag verkligen älskar med henne. Min allra bästa vän i hela världen, Anna Linnéa Perkman.

Jag älskar dig.

Okej, jag skrev ett inlägg för ett tag sedan som har fått väldigt mycket reaktioner.

När jag uttryckte mina tankar om vårt innebandylag så kan jag erkänna att jag var på väldigt dåligt humör och överdrev en del, men jag står för det.
Grejen är att jag får det att framstå som att jag är bäst, och det menar jag inte. Jag vet att jag har mina svagheter och att jag är sämre än många i vårt lag. Jaja, det var väl typ det jag ville säga.

Annars har jag gått och blivit sjuk, eller nått. Och jag orkar inte skriva här.
Nettan, du får faktiskt stå ut med den dåliga uppdateringen.

Pöss

Om livsfilisofi är hur man ska leva sitt liv är det såhär min livsfiliosofi ser ut:

1. Livet är vad du gör det till.
2. Döm aldrig någon du inte lärt känna/känner.
3. Var stolt över den du är.
4. Stå för saker du gjort och våga erkänna att du gjort fel.
5. Behandla andra som du själv vill bli behandlad (hehe, jag vet, gyllene regeln i lågstadiet)
6. Ta vara på dina vänner.
7. Utgå aldrig ifrån att någon är perfekt, alla har sina svagheter.
8. Se allt du varit med om som en erfarenhet och inget du förlorat.
9. Blicka helatiden framåt och se fram emot det som ska hända.
10. Stressa inte, ta det mesta som det kommer, men planera ändå så att allt går ihop.
11. Jämför dig inte med andra, du är du och ingen annan.

Och eh, ja. Vad ville jag säga med det? Jag försöker leva så, men tro mig, det är inte lätt.
Äh, jag babblar. Jag ska typ sova nu, för jag ska gå upp kvart över sex imorgon, prao på dagis.

Tjingeling.