gnus

Hahahahaha. Alltså. Orkar inte med mig själv.

Gick in och kollade statistiken. Självklart så länkade Michaela till mig eftersom jag hade turen att vinna ett iPhoneskal i hennes Julkalender. Tur att jag skriver så bra inlägg då. Bra intryck folk får av mig liksom.

Heja mig.

Förresten sov jag inte borta, som jag skrev i förrförra inlägget. Jag rymde. Jag bara drog. Packade en väska, lät tårarna rinna och gick. Det har gått så långt att jag ljuger för mig själv. Bra Linn.

Den där känslan, den känslan som har begravt sig långt långt in i min mage och bara vägrar komma ut. Jag är så innerligt trött på den. Den som får hela magen att knyta sig så det känns som att jag ska spy upp hälften av alla mina inälvor. Den som får mig att ligga vaken på kvällarna, inte kunna sova på morgonen, inte vilja äta, må illa, och grina. Jag har sålt min själ för att bli av med den.

Det värsta är att jag vet att jag kan påverka den. Jag kan få den att försvinna. Men ibland tappar man liksom fattningen, ibland orkar man bara inte, och då är den där och hugger. Hugger ner en, långsamt och lite i taget, tills man inte orkar så mycket som att lyfta ett finger för att bli av med den.

Jag vill ställa mig på ett berg och skrika, ni vet så där som dom gör i film, så att allt ont bara försvinner, sen vill jag sjunka ihop i en hög och bara gråta, för att sedan bli tröstad, och sova ett helt dygn. Sen när man vaknar är allt bra, för man skrek ju ut allt dagen innan.

Men när jag bryter ihop är det som att det är en spärr som gör det omöjligt för mig att få ut allt. Det liksom, tar stopp, halvvägs in i nederlaget. Allting bara försvinner, alla känslor, alla tankar, allting. Så blir man sådär oerhört tom. Det är nästan så att man inte ens kan se längre, så tom blir man. Och så undrar man vad det är för fel. Varför det inte rinner några tårar längre, varför man inte skriker, varför man inte tar steget och bara blir av med allt.
Men det kanske inte är så det funkar. Men hur fan funkar det då?

Hur är vår kropp byggd? Hur fungerar den? Vi är utrustade för att överleva. Men det är inget primitivt samhälle vi lever i längre. Och evolutionen har ju knappast hängt med i teknikens utveckling. Hur långt efter ligger kroppen? Jag skulle vilja ha en kropp som bara löste allt, helt av sig själv. Eller som åtminstone sa till ordentligt att det här är fel Linn, nu gör vi såhär i stället, i stället för att bara ge ut massa jävla signaler (som man ändå aldrig förstår) och få en att må dåligt.

Jag orkar inte, vill jag skrika till den. Lägg av nu. Kör med lite raka svar och frågor istället. Jag är trött på den här jävla leken. Jag är trött på all jävla ångest, all magkatarr eller vad fan det nu är. Jag är trött på att behöva ha ångest för att jag ska åka någonstans där jag aldrig vart förut. Jag är trött på att få ångest av ingenting. Så förbannat trött att jag hade kunnat döda någon.

Nu tror jag att jag bara sagt samma saker om och om igen, men det skiter jag faktiskt i. Jag orkar inte mer.

1452.
Så många inlägg har jag skrivit efter det här.
Så många gånger har jag satt mig ner och skrivit något jag tänker på. Ofta något helt irrelevant.

Ibland önskar jag att jag bara kunde skriva exakt vad jag tänker. Men riktigt så funkar det ju inte när man skriver på nätet, eftersom alla kan se. Ibland vill jag bara skrika ut att jag inte orkar mer, att jag skulle vilja sova bort några år, men så har det blivit så att man måste tänka på konsekvenserna av något sådant också, och då inser man att det nog är bäst att låta bli.
Nu för tiden är det min fina röda bok som får alla nakna hemligheter.

Nästan varje dag i över två år har jag skrivit här. Det känns rätt sjukt ändå.

Kul att jag helt plötsligt, från ingenstans, blev helt jävla asförbannad. Sådär så att det gör ont i magen så arg man är. Sådär så att man bara vill slå och skrika riktigt jävla högt på någon. Så arg.

Orkar inte med mig.

Idag var ingen höjdare.

Efter regn kommer solsken, sa någon jag helst av allt vill slå riktigt hårt.

Kanske för att jag vet att det är sant. Men det är ingen som ser om man gråter i regnet.

Vet inte ens vad jag vill med såna här inlägg.

En del av mig vill att det ska komma någon och krama mig, vagga mig i sin famn, klappa mig på huvudet, lyssna snällt när jag gråter ut allt ont inuti och säga att det går visst över, sa någon vis man någon gång.

En annan del av mig vill skynda mig att ta bort inlägget för jag orkar inte vara ledsen egentligen. Kanske behöver jag bara vara det en liten stund, och så var det bra så? Kanske.

Jag vet inte. Känner mig ensam, men vill inte ha sällskap. Går det ens ihop?

Kommer aldrig glömma känslan när vi satt i kyrkan till den här låten. Smärtan den frambringar får mig att vilja spy, gråta, slå och skrika. Bara göra något, för det kan inte vara sant. Det får inte vara sant. Det kan inte.

Att se en död människa. Se honom ligga där. Rakt framför dig. Inom räckhåll och ändå så långt bort han någonsin kan komma. Att försöka inse. Det är för mycket. Man vill bara slå, örfila, skaka liv i honom, för han ser ju så levande ut. Alldeles nyss var han levande.

Alltså. Mer än fem år sedan har det gått, och fortfarande känns det exakt likadant. Varje gång. Varenda. Jävla. Gång.

Att inte kunna gå till kyrkan utan att gråta, för varje gång man är i den förbannade kyrkan spelas samma förbannade jävla låt som då. Du vet väl om att du är värdefull. Visst fan vet jag det. Och ensammast i världen också. Känns det som.

Alltså. Känslan när man kliver innanför dörren och allt man verkligen vill är att sätta sig ner på golvet och gråta.

Vet inte vad det är med mig. Höstdepp? Vill inte. Ska inte. Jag kan bättre än såhär.

Grät inte. Men känner fortfarande likadant. Borde gå och lägga mig. Ny dag imorgon. Hoppas jag.

Alltså. Rabies av att sitta hemma. Helt klart. Känner redan nu vilken brutal träningsvärk jag kommer få. Kul. Va grinig jag blev nu. Uäh.

Vet inte om jag är hungrig eller illamående, ensam eller bara ledsen, om det gör ont eller om det inte gör det, om jag vill gråta eller inte. Vad hände där då?
Allt farsdagande kanske går in ändå.

Att tänka på sjukhus. Tanken på dessa sterila, opersonliga lokaler som bara stinker sjukdom och död. Jag mår illa. Jag minns. Minns hur det gick från att vara roligt att åka och hälsa på för att man fick åka rullstol och gå ner till lokalen med allt pyssel och alla leksaker du kan tänka dig (som jag aldrig minns vad det heter), till paniken över att behöva åka dit, till att totalt vägra.

Jag minns hur det kändes i hela mig, inifrån och ut när låtarna spelades i kyrkan. Jag minns så himla mycket. Så himla mycket som gör ont. Jag önskar inte att jag inte mindes, men jag önskar att det kanske gjorde mindre ont. Eller, jag vet inte. Kanske önskar jag inte alls det. För, om det inte gör ont, hur vet jag då att jag bryr mig?

Jag vill inte tycka synd om mig själv. Det vill jag inte. Men ändå gör jag det. Lite. Jag vill bara få vara liten och gråta i någons famn, och sedan är det bra. Men det är inte så enkelt. För om man gråter så ska det men grät för lagas, fixas, allt ska lösas, redas ut. Man reder inte ut någons död. Man lever med det. Gråter ibland, och ibland låter man bli.

Fan va jag svamlar. Ska se på Lejonkungen och gråta lite.

Alltså. Det kändes smått omöjligt att jag skulle få säga det här men, JAG HAR TAGIT KÖRKORT!!!!

Alltså. Känslan. Jag bara ryser i hela kroppen. Fy fan va skönt. Och när hon tanten sa: Grattis till ditt körkort. Jag ville bara krama henne typ. Skrika av glädje. Gråta lite. Åh. Som jag längtat. Äntligen liksom. Finner fan inga ord, så glad är jag. Helt jävla lycklig.

Teoriprov - check!!!

Alltså. Jävlar i havet. Har inte vart så nervös inför provet, men när man väl satt där och väntade på att få komma in, jesus. Och när man hade gått igenom alla frågor man markerat och bestämt sig för vilket man skulle ta och datorn ba: Vill du verkligen rätta ditt test nu? Man ba: mhmmmmmm.............

Shit pommes alltså. Blev helt slut. Nu är det bara imorgon kvar. Kanske sitter med ett körkort om typ 16 timmar, den ni!

Har precis jobbat på min språkförmåga här. Som så gott som är obefintlig.
När jag och Benni var i USA så hade hans morbror några norska vänner över på lite drinkar. Jag såg ut som ett frågetecken mest hela tiden tror jag..
En tjej frågade någon gång om något var vanskligt? Och jag kunde inte lista ut/komma på om det betydde svårt eller bra, så jag satt där och såg antagligen så frågande ut att hon tillslut sa det på engelska..

Vi provade förresten studentmössor idag! Och då var det en dansk som höll i det hela. Satan i gatan vad jag fick koncentrera mig. Och han pratade ändå bra svenska liksom, inte alls mycket brytning. Usch vad jag är dålig på sånt. Men som sagt, övar. Såg precis ett helt avsnitt av Skavlan, utan text. Två norska gäster var det med så hjärnan gick för högtryck här. Missade nog poängen i några skämt men hängde ändå med bra. Heja mig.

Såg att klockan blivit mycket också, kanske dags att sova?

För någon vecka sedan valde en tjej i Frillesås född 1997 att ställa sig framför tåget. Gick förbi stället där folk har lämnat blommor och tänt ljus för henne idag. Samtidigt som jag och Karin gick förbi var hennes farföräldrar där och tände alla ljus som slocknat.
Kan inte annat än känna med familjen och alla anhöriga. Ord saknas liksom.

Farmodern berättade att pappan fyllde år idag, men att han inte alls ville bli uppvaktad eller firad. Och det är ju så det är. Man vill ingenting. Allt känns jobbigt och tungt, och särskilt högtider och andra tillfällen när hela familjen brukade vara samlad är extra tungt. Som sagt, det är svårt att hitta ord.

Helt plötsligt, efter ett fruktansvärt bryt, insåg jag förändringen.

Från att ha velat ligga i sängen, försvinna, aldrig mer gå upp, inte se det bra i saker och ting och gråta nästan varje dag till att vilja gå upp på morgonen, se det roliga i saker och ting, se fram emot saker, planera, ta mig för, le och skratta med hjärtat och vara allmänt nöjd.

Hur bra är jag på en skala? Antagligen hur bra som helst.

Idag: Halkan.
Imorgon: Nada.
Torsdag: Körlektion, historiaredovisning, hemlis, Beda. (Åhååå, jag dör av förväntan!!! Snart får ni veta, hehe)
Fredag: En vecka kvar till min födelsedag!

Egentligen borde det stå körkortsplugg på alla dom där dagarna.. Borde nog ta tag i det nu. Så nu gör jag det.

Puss!

Alltså. Säger bara en sak. Skavlan. Vilket underbart program. Är brutalt såld.

Inte nog med att man får se så otroligt intressanta människor. Fredrik är en jävel på att fråga sånt man aldrig skulle ha funderast på att fråga. Älskar det.

Man får reda på att Noomi Rapace är en väldigt lugn och vacker kvinna, att Percy Barnevik är rolig som få, och att Carl Bildt är lika slipad som en politiker av hans rang bör vara.
Man får reda på att Irshad Manji är en lesbisk, feministisk kanadeniska och muslim med åsikter som slår om kull vem som helst.

Ska sätta på ett nytt avsnitt nu.

Det är galet hur vissa människor sätter sina spår hos en.

Det spelar ingen roll hur många dagar som går, hur många månader som bara försvinner förbi och hur olika liv man lever, det där lilla extra finns där fortfarande.

Vissa människor behöver 6 månader, andra 3 år, för att komma över, inse och förstå. Jag hör nog till dom långsamma. Dom som känner mycket och länge. Det är inte alltid så kul. Särskilt inte idag.

Ibland inser man att man inte är ensam också. Fastän man känner sig jävligt ensam om väldigt mycket.

Okej. Here wo go.

Häromnatten försökte jag, förgäves, mobilblogga om hur fint det är med en stjärnklar himmel. Kan faktiskt vara det absolut vackraste jag vet.
Ofta är det sådär stilla och perfekt kallt när det är stjärnklart, och ju mer man kollar på himlen, desto fler stjärnor ser man.
Om man sedan börjar tänka på att många av stjärnorna ligger flera miljoner ljusår bort, och därefter på att det ljus som vi alltså ser nu, "sändes ut" för flera miljoner år sedan. Det är så ofattbart och stort så man blir alldeles snurrig.

Veckan bjuder inte på så mycket planer egentligen. Ganska skönt. Snart är det lov också.

Puss

Ensam har blivit ett så himla fult ord. Det har en negativ klang. Men det borde inte ha det.

Det har tagit mig nästan ett halvår att inse att man behöver vara ensam ibland. Det har tagit mig nästan ett halvår att kunna somna ensam och tycka att det är skönt.
Det tog mig ett halvår att inse att så fort jag är i ett förhållande går jag in till 100% i det. Jag ger allt, hela mig själv. Så mycket att jag typ tappar mig själv. Jag står inte på egna ben, all min tyngd ligger på den andra.

Så får det inte vara. Man måste stå själv innan man kan ta sig an någon annan. Och då ska man inte helt plötsligt falla över till personen i fråga, man ska stå stadigt bredvid, och låta personen fånga en när det behövs. Men man ska inte låta sig bäras.

Vet inte riktigt vad jag ville säga med det här, mer än att påminna mig själv om hur det är.
Tror jag börjar få ordning nu. Det kanske är min tur ändå.