gnus

Alltså. Rabies av att sitta hemma. Helt klart. Känner redan nu vilken brutal träningsvärk jag kommer få. Kul. Va grinig jag blev nu. Uäh.

Vet inte om jag är hungrig eller illamående, ensam eller bara ledsen, om det gör ont eller om det inte gör det, om jag vill gråta eller inte. Vad hände där då?
Allt farsdagande kanske går in ändå.

Att tänka på sjukhus. Tanken på dessa sterila, opersonliga lokaler som bara stinker sjukdom och död. Jag mår illa. Jag minns. Minns hur det gick från att vara roligt att åka och hälsa på för att man fick åka rullstol och gå ner till lokalen med allt pyssel och alla leksaker du kan tänka dig (som jag aldrig minns vad det heter), till paniken över att behöva åka dit, till att totalt vägra.

Jag minns hur det kändes i hela mig, inifrån och ut när låtarna spelades i kyrkan. Jag minns så himla mycket. Så himla mycket som gör ont. Jag önskar inte att jag inte mindes, men jag önskar att det kanske gjorde mindre ont. Eller, jag vet inte. Kanske önskar jag inte alls det. För, om det inte gör ont, hur vet jag då att jag bryr mig?

Jag vill inte tycka synd om mig själv. Det vill jag inte. Men ändå gör jag det. Lite. Jag vill bara få vara liten och gråta i någons famn, och sedan är det bra. Men det är inte så enkelt. För om man gråter så ska det men grät för lagas, fixas, allt ska lösas, redas ut. Man reder inte ut någons död. Man lever med det. Gråter ibland, och ibland låter man bli.

Fan va jag svamlar. Ska se på Lejonkungen och gråta lite.