Förvirring till tusen.
Vet inte ens vad jag vill med såna här inlägg.
En del av mig vill att det ska komma någon och krama mig, vagga mig i sin famn, klappa mig på huvudet, lyssna snällt när jag gråter ut allt ont inuti och säga att det går visst över, sa någon vis man någon gång.
En annan del av mig vill skynda mig att ta bort inlägget för jag orkar inte vara ledsen egentligen. Kanske behöver jag bara vara det en liten stund, och så var det bra så? Kanske.
Jag vet inte. Känner mig ensam, men vill inte ha sällskap. Går det ens ihop?
En del av mig vill att det ska komma någon och krama mig, vagga mig i sin famn, klappa mig på huvudet, lyssna snällt när jag gråter ut allt ont inuti och säga att det går visst över, sa någon vis man någon gång.
En annan del av mig vill skynda mig att ta bort inlägget för jag orkar inte vara ledsen egentligen. Kanske behöver jag bara vara det en liten stund, och så var det bra så? Kanske.
Jag vet inte. Känner mig ensam, men vill inte ha sällskap. Går det ens ihop?
Kommentarer
Postat av: Nettan
Du vet att dörren alltid står öppen här gumman!!!!
Kramiz och pözziz!!!!
Trackback
