Fan
Kommer aldrig glömma känslan när vi satt i kyrkan till den här låten. Smärtan den frambringar får mig att vilja spy, gråta, slå och skrika. Bara göra något, för det kan inte vara sant. Det får inte vara sant. Det kan inte.
Att se en död människa. Se honom ligga där. Rakt framför dig. Inom räckhåll och ändå så långt bort han någonsin kan komma. Att försöka inse. Det är för mycket. Man vill bara slå, örfila, skaka liv i honom, för han ser ju så levande ut. Alldeles nyss var han levande.
Alltså. Mer än fem år sedan har det gått, och fortfarande känns det exakt likadant. Varje gång. Varenda. Jävla. Gång.
Att inte kunna gå till kyrkan utan att gråta, för varje gång man är i den förbannade kyrkan spelas samma förbannade jävla låt som då. Du vet väl om att du är värdefull. Visst fan vet jag det. Och ensammast i världen också. Känns det som.
Kommentarer
Postat av: kråk
puss
Postat av: carro
åh gud Linn vad jag gråter när jag läser detta. Jag kan inte förstå känslan hur det skulle vara att ha förlorat sin pappa. Jag tycker du är så himla stark som tagit dig igenom detta och fortsätter göra det, jag skulle aldrig klarat något sånt. Skulle jag fått önska mig vad som helst så skulle jag önska att din pappa levde igen! <3
Trackback
