Att börja berätta
HEJ.
Johanna åkte i morse, så nu kan jag sitta vid datorn utan att få dåligt samvete, hehe.
Har ju en miljon bilder att visa, och hundra saker att berätta antar jag, så det är väl bara att börja någonstans.
Kronologiskt känns väl bäst.
Kronologiskt känns väl bäst.
Att hämta familjen på flygplatsen var inte så lätt som jag trodde. Det kom människor efter människor, återföreningar efter återföreningar, och där satt jag, men tårarna brännande bakom ögonlocken och undrade när mina anhöriga skulle komma. MEN, tillslut kom dom! Jens plockade vi upp den 22e, och det kan ha varit det mest konstiga ögonblicket i hela mitt liv? Jag var ju helt överlycklig, men samtidigt livrädd för att saker och ting skulle ha förändrats för mycket på 5 månader, osv osv. Men det blev ju bra tillslut, min prins. <3
Sedan spenderade vi 20e dec - 28 dec i Wellington med att göra lite allt möjligt, bla det här:
Åkte upp till Mt Victoria.
Var på Te Papa.
Var glada och lyckliga och kära och nöjda osv. (Orkar inte att jag börjar grina av det här nu, var han tvungen att åka hem?)
Gick en sväng i Botanical Garden.
Chillade på Cuba St.
Insåg att vi nog var syskon ändå...
Julafton såg ut såhär, och så såg vi på The Hobbit på bio!
Juldagen var helt makalöst varm. Varmaste juldagen i Wellington sedan 1934, känn på den!
Den avslutades såhär.
Och såhär!
Och såhär <3
Och så såg vi på fotboll.
Sedan begav det sig till sydön men det tar vi nog i ett annat inlägg.
Som sagt, jag lever, har jobbat två dagar, saknar Jens så att jag går sönder och väntar på att det hemska vädret åtminstone ska bli lite bättre.
Puss!
Kommentarer
Trackback
