gnus

 

Jag är hemma igen. Och har varit i snart 6 dagar i och för sig, men ändå. Har inte riktigt hunnit landa än känns det som. Och jag skriver fel hela tiden på tangentbordet. Använder inte våra sista bokstäver riktigt, haha.

 

Anyway, hemresan gick förvånansvärt fort och bra. Jag hade ju sån jävla ångest över min väska, för att den var för tung, men det löste sig rätt bra. Jag hade tillräckligt med kilo till Auckland, och väl där så visade det sig att jag visst hade 30 kg i den stora väskan, och även att jag skulle flyga via Dubai och inte Singapore. Det gjorde mig jävligt sur i början dock, för jag hade fått en sömntablett av Ellie som skulle slå ut mig totalt i 8 timmar, och då hade jag tänkt ta den innan London, så jag hamnade rätt i dygnsrytmen, men mellan Dubai och London är det bara 7 timmar, så jag fick ta den tidigare. Men, det löste sig bra. Tabletten slog verkligen ut mig totalt i 8 timmar, så den långa flygningen på 15 h eller vad den nu är blev inte så lång.

 

Väl i London så gick jag först till anslutningsflyg-stället och frågade hur jag skulle göra eftersom mitt nästa flyg var om 12 h. Dom sa att jag skulle gå till exit, och sedan komma tillbaka och checka in bara, så då gick jag på toa och bytte om och så vidare. När jag kommer ut ut från gaten så står det massa människor där och väntar på anhöriga, och jag hann bara tänka att "va skönt det skulle varit om någon stod och väntade på mig" och sedan hör jag hur någon skriker mitt namn. Då har Linnéa åkt hela vägen från Sverige, dagen innan, sovit på flygplatsen och mött mig i London för att vi skulle ha mina 12 h där ihop. Alltså, jag grinade som en unge, skrek alla fula ord jag kunde, kallade henne idiot och bara skrattade och grät i typ 15 min non stop. SÅ. JÄVLA. SJUKT. Kunde verkligen inte fatta att hon hade åkt hela vägen dit, bara för min skull. Men, mina 12 h där som jag bävar inför blev ju helt fantastiska. Vi var båda sjukt trötta dock, haha.

 

Sen åkte vi tillbaka till flygplatsen, fastnade i tullen i 100 år för att det var nån Al-Qaida varning, så vi hann inte med någon taxfree shopping alls, och så åkte vi hem till mamma, Simon, Emil, Jens, hans föräldrar, Runo, mormor, Nettan, Frida och Linnéas mamma Katrine som stod och väntade på flygplatsen. Så himla sjukt att se dom igen efter så lång tid, men samtidigt känns det ju som att man aldrig vart borta.

 

Jag tror inte riktigt att allt har hunnit ikapp mig än, så jag har liksom inte hunnit sakna Ellie och tjejerna så mycket. Kollar på bilder i telefonen ibland, och såklart saknar jag dom liksom, men det har inte varit att jag vill sätta mig på ett flyg tillbaka än.

 

Det är så himla skönt att kunna gå i shorts, att slippa 15 lager kläder inne, att ha min bil när jag vill, att slippa sova själv, att äta vad jag vill, när jag vill, och att bara vara hemma. Har fortfarande knappt förstått det.

 

Just nu sitter jag och väntar på Jens som klipper gräset, sen ska vi fortsätta kolla på Game of Thrones. Jag har ju läst alla böckerna, så jag biter mig i tungan jämt och ständigt för att inte avslöja massa saker, haha.

 

Och som ni kanske vet har jag ju fortfarande ingen dator. Lovar att jag ska bli bättre på det här när jag har en igen.