gnus

Så jävla mycket ångest över att behöva åka ifrån mannen som har kommit att ta upp hela mitt liv. Som får mig att känna mig trygg, älskad och omtyckt. Som håller om mig som ingen annan gör. Mannen vars existens får mig att börja gråta av lycka för att han finns i just mitt liv. Mannen som jag ser ett liv framför mig med. Mannen vars kyssar gör mig varm i hela kroppen, och vars sms får mig att somna gott på kvällen. Mannen som alltid sover längre är mig och låter mig ligga och se på honom när han snarkar lite lätt och vrider och vänder på sig, sådär så att jag får kämpa för att inte krypa upp nära, pussa på hela honom och på så sätt väcka honom. Mannen som jag älskar.

 

Jag är smått livrädd över att han inte är samma person när jag kommer hem. Att jag inte är det. Att det inte är vi längre. För det är ju det enda jag vill, att det ska vara han och jag, alltid. Jag är smått livrädd för att skype inte räcker, för att ett år är alldeles för länge, för att han inte kan komma och hälsa på, för att han ska träffa någon annan, för att jag inte kommer kunna sova utan hans kropp nära, för att jag inte kommer klara mig ett helt år utan hans kyssar och kramar, och för en miljon andra saker.

 

Så försöker jag tänka att det är bara 12 månader. Det känns som igår vi var på bal, och det var en månad sedan. Bara 12 sådana. Bara 52 veckor, bara 365 dagar. Och egentligen är det ju jag som kommer ha fullt upp. Det är jag som ska se saker, lära mig saker, träffa nya människor och se ett helt nytt land. Men oavsett på hur många positiva saker jag tänker, så gör det ändå förbannat ont.

 

Vi måste göra som Christina Perri sjunger; don't count the miles, count the I love you's