gnus

Jag ligger i min säng. Som vanligt. Jag hör hur fingrarna smattrar mot tangenterna. Tangenterna som jag så väl vet vart dom sitter att jag inte ens behöver titta längre. Allt går av sig självt. Såklart. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken, och jag vet inte varför. Jag vet inte varför jag är ledsen, och om jag ens är ledsen, eller om tårarna bara behöver komma ut. Torkar dom fort ifall någon skulle komma in och undra varför jag gråter, för jag vet ju inte. Magen värker och jag åt bara en macka till frukost. Jag som brukar äta minst tre och en skål flingor till. Vill egentligen sova, för klockan ringde alldeles för tidigt i morse. Men klockan är redan halv tio och det är ljust och då kan jag inte sova.

 

Egentligen är jag ju lycklig. Har väl aldrig varit såhär lycklig innan. Såhär glad, och nöjd, och tillfreds. Antar att jag gråter för att det ska försvinna snart. En stund i alla fall. För jag ska ju ut på mitt livs äventyr. Och jag ska ha så himla roligt. Sa igår, för första gången, att jag började se fram emot det lite, att det skulle bli kul. Och såg hans min. Hans min när jag säger att det ska bli kul att åka ifrån honom ett helt år. 12 månader. 365 dagar. Älskar honom för mycket antar jag. Så mycket att jag låter honom somna i soffan på min axel. Tvingar honom att sova. Kämpar med att inte somna om när han väcker mig mitt i natten pga att jag gnisslar tänder och att han funderar på något som han behövde prata om. Så mycket att jag väcker honom vid 7 på morgonen. Går upp, äter frukost, bäddar hans säng, kör honom till jobbet. And so on. Fan vilken bra flickvän jag är. Ändå.

 

Funderar nu på om jag ska koka mig ett ägg eller två, och sedan hoppa i mina träningskläder och gå en promenix på en timme eller så, och därefter TA ETT BAD. Ligga där i och smälta bort för att jag badar i enbart varmvatten. Slappna av, njuta, och känna hur hela kroppen blir till ett enda stort russin. Inklusive hjärnan, som i och för sig redan ser ut som ett. Ånga bort alla äckliga känslor jag går omkring och bär på. Kanske är det det jag ska göra.