gnus

Åh, jag orkar inte med mitt humör.
Den här dagen gick från att vara riktigt bra, till riktigt usel. Jag bara slog om, helt plötsligt. Orkar inte med mig själv.

Jag är helt jävla livrädd för att falla tillbaka dit jag var i somras. Jag är så rädd för alla dessa nätter med rödgråtna ögon och magont som får mig att vilja spy. Jag är så rädd för att må så dåligt igen att jag knappt tillåter mig att må bra. Går det ens ihop?

När jag står där i duschen och funderar samtidigt som jag gör hela badrummet till en bastu så känns det som att allt jag känner verkligen vill ut igenom fingrarna, det vill komma ut och bort från mig, men när jag väl sitter här så tar det liksom stopp. Jag blir helt känslomässigt förstoppad.

Jag är trött på att må dåligt, att inte våga må bra. Det är som att jag kör in naglarna i min arm, och vet att det är därför det gör ont, men jag har inte förmågan att släppa så jag låter det fortsätta göra ont. Fortsätta plåga mig själv.

Jag är så trött på all ångest jag får av vidriga småsaker. Ångest som får mig att vilja ligga i sängen och bara dö. På fläcken. Ångest som får mig att vilja gömma mig för alltid och aldrig mer behöva ta tag i något.

Samtidigt så vet jag ju att jag kan. Se på mig! Jag har kommit såhär långt. Jag har kunnat säga, för första gången på så himla himla länge, att jag mår bra. Jag har tagit så jävla många kliv framåt, och jobbat hårt för det här. Men jag är trött nu. Jag vill bara må bra.