Valentines day
Hej igen!
Sitter och hetsäter choklad, dagen till ära. Vaknade i morse av att jag drömde att jag grät för att någon skulle tvinga upp mig på en väldigt hög häst som garanterat skulle slänga av mig. Grät mest för att jag tyckte det var så högt, inte för att jag skulle åka av, normalt osv.
Igår åt jag så mycket pizza och chokladmousse hos Frida så att jag hamnade i brutal matkoma. Såg sedan på Apflickorna, som var väldigt konstig men ändå helt okej när man fick höra alla Johannas bakgrundsberättelser (hon har medverkat i filmen och på så vis löst manus), och sedan Knight and Day, som bara var så dålig att den blev bra.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt den här dagen. Egentligen tycker jag bara att det är brutalt löjligt. Minns att jag tillbringade förra årets Alla Hjärtans Dag gråtandes i en säng i Sälen. Det var alldeles för många minus för att åka skidor, och jag mådde i princip så dåligt man kunde. Min man var i Indien också. Av alla jävla ställen. Det här dagen har jag tillbringat framför 100 olästa blogginlägg. Och snart är mina 200 g choklad slut.
Trots att jag tycker det är så löjligt så är det ändå som att dagen automatiskt får mig deprimerad. Jag känner mig mer ensam än vanligt och ser egentligen ingen mening alls med att gå upp ur sängen. Trots att jag för första gången på så himla länge inte är så ensam.
Att vakna mitt i natten av dom vanliga drömmarna, och ha någon att lägga sig nära, nära och bara försvinna hos. Som jag längtat efter det. Som jag längtat efter känslan när den ständiga ensamhetsvärken bara försvinner, ett par armar som håller om en, andetag i nacken.
Sitter och hetsäter choklad, dagen till ära. Vaknade i morse av att jag drömde att jag grät för att någon skulle tvinga upp mig på en väldigt hög häst som garanterat skulle slänga av mig. Grät mest för att jag tyckte det var så högt, inte för att jag skulle åka av, normalt osv.
Igår åt jag så mycket pizza och chokladmousse hos Frida så att jag hamnade i brutal matkoma. Såg sedan på Apflickorna, som var väldigt konstig men ändå helt okej när man fick höra alla Johannas bakgrundsberättelser (hon har medverkat i filmen och på så vis löst manus), och sedan Knight and Day, som bara var så dålig att den blev bra.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt den här dagen. Egentligen tycker jag bara att det är brutalt löjligt. Minns att jag tillbringade förra årets Alla Hjärtans Dag gråtandes i en säng i Sälen. Det var alldeles för många minus för att åka skidor, och jag mådde i princip så dåligt man kunde. Min man var i Indien också. Av alla jävla ställen. Det här dagen har jag tillbringat framför 100 olästa blogginlägg. Och snart är mina 200 g choklad slut.
Trots att jag tycker det är så löjligt så är det ändå som att dagen automatiskt får mig deprimerad. Jag känner mig mer ensam än vanligt och ser egentligen ingen mening alls med att gå upp ur sängen. Trots att jag för första gången på så himla länge inte är så ensam.
Att vakna mitt i natten av dom vanliga drömmarna, och ha någon att lägga sig nära, nära och bara försvinna hos. Som jag längtat efter det. Som jag längtat efter känslan när den ständiga ensamhetsvärken bara försvinner, ett par armar som håller om en, andetag i nacken.
Kommentarer
Trackback
