Om 10 dagar är dom här, äntligen. Eller, egentligen är det knappt äntligen, för jag mår redan dåligt över att dom ska åka hem, typ. Självklart längtar jag helt otroligt efter dom, allihop, och det ska bli helt underbart att se dom, men samtidigt så vet jag ju vilken svacka jag kommer hamna i när dom har åkt, och det vill jag verkligen inte. Sen har jag sett fram emot det här så himla länge, det har liksom varit det som har fått mig att komma såhär långt; vetskapen om att dom kommer. Sen när dom har åkt så har jag ju ingenting sånt att "hänga upp mig på". Hemresan såklart, men det är ju inte riktigt samma sak.
Det är så mycket blandade känslor hela tiden. Jag menar, jag har varit här i 4 månader (idag!), och har ändå lyckats skapa mig något form av liv, någon form av vardag, och ett sätt att förhålla mig till att mina nära och kära är så många tusen mil bort. Och nu ska dom komma hit och påminna mig om att dom faktiskt existerar, och påminna mig om hur det faktiskt känns att träffa dom igen. Och sen kommer jag behöva ytterligare 4 månader för att skapa mig ett nytt förhållningssätt till det som inte får mig att gå under.
Och på ett sätt så vill jag verkligen åka hem, till allt och alla jag har där hemma, men på ett annat sätt vill jag inte alls åka hem. Jag menar, jag har ju the time of my life här borta. Jobbar med två ungar som är helt underbara, bor hos världens härligaste familj, har egentligen inte så mycket ansvar för någonting, är ute och partar nätterna igenom och det är dessutom inte -10 grader. Plus att jag inte har en susning om vad jag ska göra när jag kommer hem. Alltså, verkligen inte en endaste liten tanke. Jobba typ. Men det har ju gått så bra för mig när jag försökt ha ett jobb hemma. Det har ju bara slutat i katastrof ändå.
Så kan jag inte låta bli att vara jävligt stolt över att jag ändå tagit mig hela vägen hit, till andra sidan jorden, helt själv, och ändå jobbat nu i 4 månader. Så länge har jag ju aldrig haft ett jobb innan! Å andra sidan kan man ju fråga sig om man kan jämföra det här med ett "riktigt jobb", men ändå.
Nä, alla dessa känslor alltså. Dom ger mig huvudvärk. (Eller så är det att jag suttit vid datorn sedan jag slutade vid halv två, haha. Bara fyra timmar nu....)
Får väl göra något vettigt och gå ut och ta in tvätten istället! Och kissa...
Puss!
