gnus

Hey diary

Fick precis hemlängtan från helvetet. Min mage vill hem till Jensi, till mamma, till min säng och mitt hus, min mat, mina vänner och mitt land. Tårarna rinner lite lätt ner för kinderna, och jag försöker verkligen att påminna mig själv om varför jag är här. Att det här året kommer gå fort, antagligen alldeles för fort. Men det är fan svårt alltså. Ett år känns så jävla länge. Så förbannat, fruktansvärt, oändligt, aplänge. I alla fall när jag lämnade så gott som hela mitt hjärta på andra sidan jorden, hemma hos Jensi.

 

Jag har fortfarande inte förstått att jag verkligen åkt. Jag har vetat så länge att jag ska åka. (btw, dom spelar Abba på radion här hela tiden?) Och ändå är det så himla svårt att förstå. Jag känner mig så trög. Känns som att jag aldrig hänger med liksom. Har knappt greppat att vi tagit studenten, och det var snart tre månader sedan. TRE MÅNADER. Det är en fjärdedel av min tid jag har här. Försöker tänka smått. Min nedräknar-app står på 11 månader, 2 veckor och 1 dag. Om en dag är det alltså inte ens 11 månader och 2 veckor kvar. Och efter två veckor är det inte längre 11 månader. Men det känns ändå oändligt.

 

Och så blir jag så ledsen på mig när jag inte kan njuta av mitt livs äventyr. Okej, jag har inte ens vart här i två veckor. Men jag vill kunna njuta hela tiden. Jag vill älska livet. Det gör jag inte just nu. Just nu känner jag min ensam. Ensam för att Jens är på Chalmers, Linnéa förhoppningsvis i sin säng, och alla andra hemma har nog precis vaknat, och jag sitter här. På andra sidan jorden, själv, i ett mörkt hus.

 

Känner hur bloggen kommer mer och mer tillbaka till dagboksformatet. Min dagbok och alla mina mail till Jens är uppenbarligen inte nog. Ni får stå ut med det. Ska försöka vara lite positiv också, jag lovar. Och komma med bilder. Bara det att det regnar. Hela tiden. Och när regnet rinner ner för rutorna rinner tårarna också ner för mina kinder, det vet ni ju vid det här laget.

 

Har ju i alla fall sällskap av katten och hunden. Förut när jag satt i soffan och grät kom Shadow och la huvudet på mina fötter, slickade på min fot lite, och Phoenix kröp upp i mitt knä och slickade mig på handen. Dom är så charmiga.

 

Imorgon ska jag gå en promenad efter jag slutat jobbet. Planen är att göra scones med Katya som vi kan äta till lunch, och även ha till lunch på torsdag eftersom vi ska på en playgroup då. Det blir nog bra, ska ni (och jag) se.

 

Vet du vad, hemlängtan är ett tecken på att du älskar de där hemma, och att du vet att de älskar dig tillbaka. Hemlängtan är en del av resan, att kunna mogna och se förbi den. Vi kommer aldrig riktigt ifrån den, vi kan bara bestämma oss för att kontrollera den istället för att låta den kontrollera oss. Håll dig upptagen med andra saker, tänk på allt kul du kommer ha och försök att glömma nedräkningen, den gör det bara svårare!

lissan du sa det själv du är stark som jag lärde sig! klart du läntar hem annars vore du typ sjuk :P love you girl!! en dag i taget <3

Det kommer ordna sig Linn! Allt är fortfarande nytt och vi männsikor gillar inte alltid omställningar, men man vänjer sig med allt. Försök att njuta av detta, det är en så liten del av ditt liv. Tänk på vad mer du kom hit för, vi är i ett äventyrarland och har nu möjligheten att leva utanför svennelivet för en stund haha! :) Finns om du behöver prata vet du och känns det förjävligt en längre tid, då är det okej att åka härifrån, bara du mår bra! :) Tar du en tripp till Auckland någon gång ska nog jag och Karin få dig på andra tankar (tror inte att du inte har hittat andra vänner), haha inget tycks gå rätt när vi umgås ;) Du fixar detta Linn!