Att älska tills hjärtat spricker

Jag har en hel, icke schemabrytande, vecka kvar till studenten. Förstår ni hur sjukt det här är? Makalöst!!

Tänker ofta på hur mycket jag utvecklats under dom här tre åren. Vem jag var när jag kom till gymnasiet, och vem jag är nu. Skillnaden är milsvid. Hur mycket jag vuxit, och lärt mig, om både andra gradens differentialekvationer och mig själv.

Jag har lärt mig att säga nej, att ta reda på vad jag mår bra av, att vara lite mer självisk, utan att för den skull tappa empatin och medkänslan för andra människor. Jag har helt enkelt lärt mig att ta hand om mig själv, inifrån och ut. Och jag har så många att tacka för det.

Sitter ibland och tänker på alla fina människor jag omger mig med, och helt plötsligt blir jag alldeles gråtfärdig för att dom gör mig så lycklig. Jag tänker på min fina, fina familj. Min, något splittrade och trasiga, men starka och vackra familj. Jag tänker på mina klasskompisar, och att det inte finns någon på hela jorden som får mig att skratta så som dom. Jag tänker på min bästa vän Linnéa, och på hur mycket jag kommer sakna henne och hennes galna upptåg när jag åker iväg, och på hur jag utan tvekan vet att hon väntar här hemma på mig när jag kommer hem och att allting då kommer vara precis som vanligt. Jag tänker på Jens, min fina, fina Jens, som behandlar mig på ett sätt som ingen annan gjort förut, som ser på mig som ingen annan, och vars armar är dom bästa någonsin att somna i.

Jag är så tacksam, för allt jag har. På ett sätt känns det sjukt att sitta och känna såhär, som att hjärtat ska spricka av all kärlek, när så mycket har tagits ifrån mig. Men kanske är det just det som gör det möjligt för mig att känna såhär. Kanske måste något så stort tas ifrån en för att man ska kunna älska så stort.

Kommentarer
Postat av: Bengt

söt du är babe

2012-04-23 @ 23:43:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0