gnus

Du åker dit, något förväntasfull och ändå lite nervös. När du väl kommer dit får du höra hur saknad du är, vilken skillnad det gör när du är med och hur kul det är att du äntligen kommit ner. Du ska fortsätta, det vet alla, utom du. Du ser henne och det hugger liksom till. Men du är trevlig, för det ska man ju vara.
Tiden går och det känns ändå okej. Du tänker att det här kan nog gå. Tills alla börjar smida massa planer, och allt du vill säga är stopp och hoppa av tåget. Tåget som du funderat på att gå på ett tag. Det står fortfarande stilla för dig, men för alla andra har det redan högsta fart.

Mot slutet så står du där, villrådig och vet varken ut eller in. Du står och funderar på om du ska åka med eller inte, och då smyger det sig på. Som om det kommer underifrån och du tänker att denna gången så går det över, denna gången blir inte som alla andra. Men det blir den. Ditt hjärta börjar slå fortare, din andning blir ojämn och du känner hur du börjar skaka.

Du sätter dig lite avsides, men inte utan att det märks. Någon frågar hur det är och du vet inte vad du ska svara. "Nä, det är lugnt, bara lite panikångest."
"Mår du illa?" frågar någon. Du nickar, nästan oförmögen att prata för du vet att tårarna är på väg ut. "Då har du nog samma som alla andra." säger någon igen, och du nickar, fast du vet att du inte har någonting som någon annan har. Du vet att det du har, det har ingen annan, och du tror inte att någon förstår, så du säger inget. Nickar bara och håller med.

Du andas så som alla tanter och gubbar sagt till dig. Andas in genom näsan, långsamt. Ut genom munnen, ännu långsammare. In, ut. In, ut. Långsamt.
Så slår det dig att du kanske inte vill att allt ska bli bra, du kanske vill skrika ut hur det känns. Men så gör man ju inte, så du gör inte så, trots att du kanske mer än något annat vill. Du bara sitter där, och andas.

Du är trevlig och ler, trots att du inte tror att någon någonsin skulle tro på det leendet, men det är bättre än inget. Eller?

När du väl kommer därifrån och är själv släpper allt. Eller gör det det? Du gråter, andas ryckigt och vill bara få ut det. Så blir du arg i mitt alltihop. Du förtjänar bättre än såhär. Dom förtjänar inte dina tårar. Så börjar du gråta igen. Du vill bara gråta, skrika, gråta, och vara ledsen. Krypa upp i någons famn som inte säger något och sedan börja om på nytt. Men det funkar inte så.

Det borde vara din tur att må bra nu. Men det var inte din tur, inte den här gången heller.