gnus

Varför säger jag emot mig själv?

Så fort det är något som känns bra, flyter på, eller bara är allmänt bra, så intalar jag mig själv att det egentligen inte är så. Jag letar efter fel, anledningar, problem, och finns det inga, då gör jag mina egna! Jag hittar på saker, förvränger mig själv ut och in och tillslut så är allt fel fastän det från början var så rätt. Jag hatar mig själv på det sättet. Jag hatar att jag vet det här, och att jag inte kan se skillnad på när jag verkligen är glad, och när jag bara låtsas.

Jag vet att jag ibland är glad, som en fasad, för att jag inte orkar vara ledsen. Och ibland är jag arg, för att jag inte orkar vara ledsen, och ibland bara ger jag upp och är ledsen. Det känns som att allting kretsar kring hur jag undviker eller tacklar att jag är ledsen?

Hur fan ska jag veta när jag verkligen är glad? Hur ska jag veta när det jag känner stämmer? Tänk om jag bara lurar mig själv att känna så för att slippa känna något annat? Tänk så låtsas jag att jag tycker om någon, för att jag känner mig ensam. Tänk så låtsas jag att jag tycker om någon, bara för att han har det som jag inte har. Tänk så tror jag att jag tycker om honom när det egentligen är hans sätt att se på mig jag tycker om? Eller är det samma sak? Hur vet jag?

Varför fortsätter jag analysera? Varför kan jag inte bara slappna av, ta det som det kommer, och göra det bästa av saken? Åh, jag orkar inte.