gnus

Hej bloggen.
I'm down.

Don't know how, don't know why, men nere är jag bannemig. Jag känner mig ensammast i världen, vill bara ligga och sova. Nej, jag vill inte ens sova, för då känner jag mig också ensam. Jag vill upphöra att existera. Kan man säga så? Ja, nu bestämmer jag att man kan det.

Jag har ont lite var stans också, det hjälper nog till. Jävla bajs.

Det känns som att jag är den enda i hela världen som känner såhär. Hur det nu är jag känner. Jag vill gråta, men jag vet inte vad jag vill gråta åt.

Jag vill gråta åt att jag tänker på min pappa varje gång jag åker förbi kyrkan. Jag vill gråta åt att Elin pratar med honom när hon åker förbi. Jag vill gråta åt att han inte är hemma, sitter i fåtöljen och läser massa dumma börsen-siffror som ingen förstår ändå. Jag vill gråta åt att det har gått fyra år. Jag vill gråta åt att ingenting är som det var och att det flyger runt en jävla fluga i mitt rum som jag verkligen verkligen vill döda. Jag vill gråta åt allt och ingenting, åt att alla andra har det så bra. Fast jag vet ju att dom inte har det, men det känns så. Mitt ben värker också. Och jag åt nästan en hel sats med havreflarn helt själv så nu har jag jätteont i magen och gick upp 5 kg. Jag vill gråta åt att jag har läxor och grejer.

Jag vill gråta åt att jag rymmer, fastän jag vet att man inte kan det, att man inte får det. Förr eller senare kommer allting ikapp mig ändå, jag vet väl det. Men det känns så bra att rymma ibland, fastän det är farligt. Jag måste sluta rymma, det finns ingen alternativ värld, även om det vore riktigt bra om det fanns det.. Jag ska nog uppfinna en alternativ värld, där allting är ett enda stort jävla happyland.