gnus

Värt att jag för första gången gick till banken för att ta ut min lön (!) och så hade jag glömt kolla utbetalningsdatum som tydligen var imorgon, så därifrån gick jag, utan pengar..
Så kan det gå!

Jobbade idag, det var ändå rätt nice. Typ inget folk, och jag har börjat få kläm på PLU-koderna.

Förresten läste jag ut en till bok igår. Det var nog den hemskaste boken jag läst, någonsin. Jag låg och storgrät de 60 sista sidorna, helt seriöst. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna somna.

Dödscellen hette den, skriven av John Grisham. Det är min pappas gamla bok från typ 93 eller något. Jag bara tog den för att den inte var en halvmeter tjock men fastnade ganska snabbt.

Själva boken handlade om en man som hette Sam. Han satt i Dödslängan, och hans uppskov hade precis avslagits och han hade en månad kvar att leva innan han skulle avrättas.
Så kommer det en ung advokat, som vet om att Sam är hans farfar och vill företräda honom. Ganska snart fattar Sam att det är hans sonson och dom genomlever tillsammans den sista månaden av hans liv. De skickar in yrkanden efter yrkanden men alla får avslag.

Deras familjehistoria var den mörkaste du kan tänka dig, och hela boken slutar med att Sam gasas ihjäl. Jag vet att man inte ska berätta slutet osv, men tror inte att någon som läser min blogg kommer läsa denna boken. Och om det mot all förmodan skulle vara det så är dom ju i alla fall väl förberedda på vad som kommer hända. Jag trodde hela tiden att han skulle överleva, men tillslut så gasades den gamle mannen ihjäl ändå, och det gjorde så ont i mig. Jag vet inte varför, men böcker blir så levande när jag läser dom. Jag bokstavligt talat är personerna i böckerna, deras sorg är min sorg, deras glädje är min glädje. Framför allt jämför jag så fruktansvärt mycket, och jag reflekterar.
Hur hade det varit om jag hade vetat att min pappa skulle dö? Skulle det varit värre? Skulle jag vetat vad jag skulle säga för sista ord? Vad tänker man om man vet att man ska dö? Hur kan man känna så för en människa man känt i en månad? Är släktbanden så starka? Kan man älska en människa hänsynslöst bara för att man är av samma kött och blod? Är blodsbanden verkligen starkast?

Gud, jag trodde att jag skulle både tänka och gråta ihjäl mig.

Imorgon är det i alla fall dags att träffa Linnéa, Elin, Annie och Elins kusin, det blir trevligt! Ska förresten försöka att inte läsa några mer hemska böcker..
Godnatt!