gnus

Idag talade min klasskompis om för mig vad leukemi var.
Som om jag inte redan visste det? Som om jag inte är bekant med de flesta sorters cancer? Som om jag behöver påminnas om att jag vet? Som om jag behövde det? Som om hon kunde veta att jag känner så? Nej, ingen vet. Ingen ska behöva veta. Jag vill inte att någon vet. Det blir för mycket då, på något sätt.
Men varför ska jag alltid vara så förbannat stolt och klara allt på egen hand? Varför kan jag inte ge upp, falla ner, gråta, berätta, få förståelse? För jag vill inte det. Jag vill vara som alla andra. Jag vill inte vara annorlunda.

Jag skäms över att det gör ont i mig. Jag vill inte att någon ska veta. Varför är det så?
Jag vill ju inget hellre än att någon ska ta mig i sin famn och viska i mitt öra att allting kommer bli bra. Jag vill bli vaggad fram och tillbaka tills mina tårar tar slut. Jag vill vara tre år igen, känna mig minst på jorden, försvinna för en stund.
Varför går jag då hemifrån? Varför vill jag inte att någon ska veta? Varför går jag inte till min mamma och säger att jag är ledsen? Jag vet ju att hon kommer vagga mig i sin famn.
Jag är rädd.
Jag är rädd för att prata om det, jag är rädd för smärtan som väller upp och fyller ut varenda skrymsle i min kropp. Jag är rädd för att göra fel, att vara fel.

Jag vill ha bekräftelse men jag vågar inte visa att jag vill det?

Jag delas på mitten vilken sekund som helst.