gnus

Jesus. Efter att tagit sovmorgon i onsdags och en dag ledigt igår så sved det ordentligt att gå upp i morse.
Inte nog med att jag var lite halvtrött osv hela dagen så hände värsta grejen, lyssna här.

Jag är en person som alltid vet var jag har mina nycklar, min telefon, min iPod och mitt lypsyl. (Hur stavas det egentligen?) I alla fall. Nu var det som såhär att min telefon, min iPod och mitt läppsyl (så kanske?) låg väl inlåsta i mitt skåp, men när jag skulle hämta ut en lapp därifrån insåg jag att jag inte hade en aning om var mina nycklar låg.

Jag letade frenetiskt, skrikande och svärande, i alla fickor, i klassrummet jag nyss varit, på golvet, på stolar, ja, överallt. Jag sprang till och med in i kemisalen och frågade André om han hade tagit dom. Till saken hör också att det var ungefär 15 min sedan jag hade haft dom sist och dom 15 minutrarna hade jag suttit på en och samma stol.

Paniken smög fram och till sist fann jag ingen annan utväg än att jag måste blivit galen och låst in mina nycklar i mitt skåp, även om jag var så gott som säker på att jag inte gjort det. Jag och Frida skred ändå till verket och gick och lånade den mycket tunga bultsaxen, och fick efter några om och men upp mitt lås. Inga nycklar.

Jag började nästan gråta av förtvivlan. Jag satte mig tillslut ner och funderade över vilka människor som varit i min närhet under de 15 minutrarna mina nycklar varit borta, och den enda jag kunde minnas var Johan. Så jag slog Johan en pling, eftersom jag nu hade tillgång till min telefon. Mycket riktigt hade klantskallen lyckats stoppa ner mina nycklar i sin väska, och lyckligtvis hade han inte åkt hem än, så jag och Frida fick snällt gå till Kungsmässan och hämta mina nycklar, samt köpa ett nytt lås.

Visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta där ett tag, men allt löste ju sig tillslut.

På måndag har jag en lektion, sedan ska jag åka till min mormor och slänga i lite slingor i mitt hår. Det blir bra!