gnus

Idag har vart både en bra och dålig dag.

För det första så var jag på Håkan och han är kung. Det finns ingen som sjunger så dåligt som han gör och får det att bli så fruktansvärt bra. Sen så var jag med min bästa vän och hon är bäst. 
Det var typ det bra. 

Det dåliga var att jag idag lyckades berätta för tre av mina klasskamrater att min pappa är död, det hade räckt gott och väl med en. Det är fan sjukt hur det tär på en varje gång man tar sats och formar orden i sin mun. Det är som ett knivhugg vid varje stavelse. Det verkligen gör ont och man vill mest lägga sig ner på marken och lipa. Men icke, det kan man inte göra bara sådär, skärp dig Linn för fan, du går på gymnasiet. 

Varje gång man uttalar ordet och håller inne med alla tårar som bara vill ut så gör det ont. Jag får ont i magen, som om jag var riktigt jävla hungrig typ. Eller jättenervös, då kan man också få riktigt ont i magen. Ibland bara bränner tårarna bakom ögonlocken och orden fastnar i halsen.

Det är mer än tre år sedan och fortfarande gör det lika ont. Det låter som så lång tid men det är ingenting, inte ett piss. Åren betyder ingenting, tiden läker inga sår. 
Okej, tiden läker visst sår. Men det går så otroligt långsamt att det knappt märks alls. 


Jag och Rasmus är i alla fall söta, trots att jag lipar.