Right here, right now
Är det okej om jag bara slutar leva just nu typ?
Så känns det. Meningslöst.
Det känns som att allt jag gör aldrig kommer bli good enough ändå. Hur mycket jag än pluggar kommer jag inte få bäst på provet, hur mycket jag än tränar kommer jag aldrig bli bäst. Jag räcker inte till.
Och jag orkar inte, jag vill bara lägga mig ner och gråta. Gråta tills nån som jag verkligen älskar kommer och håller om mig och säger att Linn, det blir bra. Det är bra nu. Hemskt gärna får det vara någon som aldrig mer i hela mitt jävla fucking liv kommer att komma tillbaka. Typ pappa, eller morfar.
Benjamin sa förut att om hans mormor dog så skulle han inte veta vart han skulle ta vägen. Och där stod jag mitt på vägen och ville bara sprängas. Det gjorde så ont innuti att jag inte fick fram ett ord. Jag ville skrika på honom att min pappa är död och min morfar också. Det känns nu som att dom var dom enda som verkligen förstod mig. Jag ville skrika rätt upp i ansiktet på honom att det gör ont som fan. Att han inte får säga så till mig, men hur skulle han kunna veta? Hur skulle han kunna tänka på allt? Hur skulle han kunna veta?
Det allra värsta är att dom är borta, forever and ever. Jag hatar tanken. Bara att tänka sig att dom aldrig mer kommer tillbaka gör så jävla ont. Jag känner mig så jävla konstig. Det är som att tiden sedan dom dog är tomrum. Det är som att den aldrig existerat. Fast samtidigt så är det ju den som jag minns bäst. Den som är närmast. Det är som att jag lever två liv. SÅ JÄVLA MONGO SÅ JAG ORKAR INTE
Jag försvinner nu, långt långt långt långt långt bort.
Så känns det. Meningslöst.
Det känns som att allt jag gör aldrig kommer bli good enough ändå. Hur mycket jag än pluggar kommer jag inte få bäst på provet, hur mycket jag än tränar kommer jag aldrig bli bäst. Jag räcker inte till.
Och jag orkar inte, jag vill bara lägga mig ner och gråta. Gråta tills nån som jag verkligen älskar kommer och håller om mig och säger att Linn, det blir bra. Det är bra nu. Hemskt gärna får det vara någon som aldrig mer i hela mitt jävla fucking liv kommer att komma tillbaka. Typ pappa, eller morfar.
Benjamin sa förut att om hans mormor dog så skulle han inte veta vart han skulle ta vägen. Och där stod jag mitt på vägen och ville bara sprängas. Det gjorde så ont innuti att jag inte fick fram ett ord. Jag ville skrika på honom att min pappa är död och min morfar också. Det känns nu som att dom var dom enda som verkligen förstod mig. Jag ville skrika rätt upp i ansiktet på honom att det gör ont som fan. Att han inte får säga så till mig, men hur skulle han kunna veta? Hur skulle han kunna tänka på allt? Hur skulle han kunna veta?
Det allra värsta är att dom är borta, forever and ever. Jag hatar tanken. Bara att tänka sig att dom aldrig mer kommer tillbaka gör så jävla ont. Jag känner mig så jävla konstig. Det är som att tiden sedan dom dog är tomrum. Det är som att den aldrig existerat. Fast samtidigt så är det ju den som jag minns bäst. Den som är närmast. Det är som att jag lever två liv. SÅ JÄVLA MONGO SÅ JAG ORKAR INTE
Jag försvinner nu, långt långt långt långt långt bort.
Kommentarer
Postat av: Lilla moster
Lilla Linn!
Det ordnar sig! Ingen tröst men dock!! Har oxå mina tvivel emellanåt ska du veta...men med våra nära o kära runt oss fixar sig allt! Love you
Postat av: k. ♥
loveu linnis.
puss
Postat av: julia
tårar bildas i mina ögon linn.
vet inte vad jag ska skriva, om det är något som är meningslöst så är det mina ord som jag försöker trösta dig med.
vet du vad jag tror att du behöver? lite kråktime, vi kan bara sitta nere vid havet, så kan jag få trösta dig och torka dina tårar. du kan få känna mina andetag i nacken. så som du gjorde för mig!
jag älskar dig linn, glöm inte det.
saknar dig verkligen hur jävla mycket som helst.
Trackback
