Jag fick aldrig någon chans
Okey, blogg torka typ.
*Pling* Nu kom jag på vad jag skulle skriva om bara för det.
I mitt liv (och antagligen i de flesta andras) finns det i huvudsak två sorters saknad.
Den ena är saknaden av något som man inte kan få, det perfekta livet, en död person etc.
Den andra är saknaden av någon som man t.ex. inte träffat på länge eller kanske saknaden av gamla tider.
Egentligen vet jag inte riktigt vilket som är värst. Kanske att sakna något som man vet att man inte kan få. Samtidigt känns det nästan som att det är lika illa att sakna något som man vet att man kan få men som är utom räckhåll just för stunden. Jag vet i alla fall att det gör ont att sakna. Det gör det verkligen. Det läskiga är när det blir fysiskt. När det gör ont på riktigt i hela kroppen och man bara vill lägga sig ner och sova bort sitt liv. När det värker i bröstet på en och huvudet känns som en sten. Då är det så mycket mer påtagligt. När det gör ont i magen och man får svårt att andas.
Samtidigt så kan saknad vara bra för t.ex. ett förhållande. Jag menar, saknar man inte varandra någon gång så kommer man tröttna, right? När man saknar så lär man sig uppskatta det man faktiskt har. Har man aldrig saknat något så har man nog inte vart med om mycket. Nej, saknad är ett måste antar jag?
Dock tänker jag inte neka till att det suger riktigt hårt. Ungefär lika hårt som att jag är trött som satan, inte riktigt har tid till någonting, måste plugga och har ont i bröstet.
*Pling* Nu kom jag på vad jag skulle skriva om bara för det.
I mitt liv (och antagligen i de flesta andras) finns det i huvudsak två sorters saknad.
Den ena är saknaden av något som man inte kan få, det perfekta livet, en död person etc.
Den andra är saknaden av någon som man t.ex. inte träffat på länge eller kanske saknaden av gamla tider.
Egentligen vet jag inte riktigt vilket som är värst. Kanske att sakna något som man vet att man inte kan få. Samtidigt känns det nästan som att det är lika illa att sakna något som man vet att man kan få men som är utom räckhåll just för stunden. Jag vet i alla fall att det gör ont att sakna. Det gör det verkligen. Det läskiga är när det blir fysiskt. När det gör ont på riktigt i hela kroppen och man bara vill lägga sig ner och sova bort sitt liv. När det värker i bröstet på en och huvudet känns som en sten. Då är det så mycket mer påtagligt. När det gör ont i magen och man får svårt att andas.
Samtidigt så kan saknad vara bra för t.ex. ett förhållande. Jag menar, saknar man inte varandra någon gång så kommer man tröttna, right? När man saknar så lär man sig uppskatta det man faktiskt har. Har man aldrig saknat något så har man nog inte vart med om mycket. Nej, saknad är ett måste antar jag?
Dock tänker jag inte neka till att det suger riktigt hårt. Ungefär lika hårt som att jag är trött som satan, inte riktigt har tid till någonting, måste plugga och har ont i bröstet.
Kommentarer
Postat av: julia
ja, det gör ont som fan att sakna någon.
Trackback
