gnus

Vi började snacka om Döden idag på svenskan. Det sög. Det känns som att jag är all alone om att veta hur det känns, om att ha varit nära döden nån gång. Inte nära döden så, utan att döden finns nära inpå en.
Såklart är det ju inte så, men det känns verkligen så.

Renée berättade om en kyrkogård som det stod Tänk på döden vid. Det var många som reagerade och tyckte det var löjligt. Varför undrar jag? Varför ska man inte tänka på döden när man är på en kyrkogård? Har alla i min klass ens vart på en kyrkogård? Vet alla hur det känns att åka till kyrkogården och tända ett ljus på farsdag? Nej, det vet dom inte och vid såna tillfällen vill jag bara vara äckligt egoistisk och skrika att det är fan är synd om mig.

Det värsta är att jag blir arg. Jag blir inte ledsen, jag blir arg. Jag vill slå på saker, vara elak mot någon, säga emot, trotsa. Jag känner mer för det där än att lägga mig ner och gråta. Så jävla wierd.

Nu ska jag spela Kurve med min bror.