gnus

Jag satte mig på mina glasögon idag, pga att jag och Annie skrattade så mycket. Så, det var nästan värt det. Måste i alla fall in och köpa nya någon dag. 

Sedan skulle jag uttrycka mina tankar om något, men det försvann faktiskt.. Kanske kommer tillbaka snart. 

Jo, just det (det gick förövrigt fortare än jag trodde), min mamma bad mig förut att uttrycka mina tankar om något, och då gjorde jag det. Men när mina tankar inte dög och hon inte kände att hon hade någon nytta av dom, då skällde hon på mig för att jag berättade för henne hur jag kände? Hur bra är det på en skala då? Nej, precis. Väldigt icke-genomtänkt och dåligt. Frågar man efter en människas åsikter får man vara beredd på att dom inte alltid faller en i smaken.

Förresten var Stockholm jätteroligt. Jag hade nog lite höga förväntningar, men tänker jag efter har jag haft sjukt kul. Ett tag kände jag nästan att jag skulle kunna tänka mig att bo där, men nä. Storstad är nog ingenting för mig. Inte för att jag vill vara en sån som drar alla över en kant (som jag inte kom på vad det hette nu bara för det) men alla i Stockholm hade verkligen hyper bråttom överallt och typ en på tvåhundra log. Hur kul är det på en skala då? I Åsa kan man i alla fall heja på någon man går förbi om man känner för det. I Stockholm hejade vi på jättemånga men det var typ två som hejade tillbaka. Otrevliga jävlar. 

Tänk vad tråkigt ändå, att leva i ett sånt stressigt samhälle. Och det är väl ingenting jämför med typ Paris, New York eller Tokyo. Herre min gud, jag hade inte överlevt. 

Påtal om Gud så måste jag läsa ut den där boken jag fick låna av Emil. Kan ju onekligen säga att den gav mig en tankeställare. Jag vet inte längre om jag inte tror på Gud. Jag tror ju ändå på någonting? Kanske inte Gud i den benämningen, men jag tror på något. Och mer än något annat tror jag och vill verkligen att man kommer någonstans efter döden. Jag vet inte vad det är, men någonting/någonstans är det, det tror jag.

Jag kanske tror på Ödet? Fast nej, jag tror att man har ett val. Att alla har ett val och att ingenting egentligen är förutbestämt. Gud för mig är ingen som är allsmäktig. Gud är något/någon annan. Någon som finns inom en liksom, som man kan vända sig till om man vill. Eller, jag vet inte. Men typ så känner jag, ibland i alla fall. Haha. 

Usch vad jag babblar, hur kul är det egentligen att läsa min blogg?