gnus

Det är fan helt jävla otroligt. Jag minns fortfarande saker som om de vore igår. Jag kan dagen i minsta detalj. Jag minns känslorna, tårarna som inte ville komma, tomheten. Jag minns fan allt. En del saker är glasklara. En del inte. 

Jag kan inte längre se ditt ansikte lika tydligt, jag hör inte din röst. Jag minns inte dina händer men jag minns så mycket annat. 

Det gör så jävla ont. Så jävla ont innuti, i bröstet. Det går inte ens att beskriva, det bara gör så jävla ont. Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska göra med smärtan? Den samlas på hög, och sedan går den ut över någon annan. När jag mest av allt bara vill sätta mig ner och storlipa kommer det inte en tår, men när jag minst vill gråta, då forsar det. Noll kontroll. 

Jag förstår de som skär sig, jag gör faktiskt det. Det är ett sätt att komma ifrån sin psykiska smärta. Det kan göra så ont att man bara vill få bort det, och då är enklaste sättet att skaffa sig fysisk smärta. Jag säger inte att det är bra och inte att jag själv skulle våga. Men jag sliter mitt hår, river mig och biter i mina fingrar. Det hjälper, för stunden. Det gör faktiskt det. Men det gör inte saknaden mindre och smärtan försvinner inte. 

1011 dagar. Snart tre år. 33 månader. Tusentals timmar och miljontals minuter. Fortfarande gör det lika ont, fortfarande saknar jag dig lika mycket. Fan.