Ja, tredje inlägget.
Ibland undrar jag hur vissa mår egentligen. Typ en kille i min parallell klass. Han säger aldrig något, har aldrig gjort. Han gör aldrig nått väsen av sig, är aldrig med någon, går jämt själv, bor typ långt bort, avsides. Han verkar helt enkelt ensam. Undra om han trivs med det eller om han tycker det är skitjobbigt?
Jag är en sån person som måste få ur mig saker och ting. Det är som att allt jag tänker och tycker är stenar, och när jag pratar/skriver om dom så försvinner stenarna. Dom liksom trillar ur ryggsäcken. Om jag inte pratar om det så fylls den bara på och tillslut går den sönder av tyngden från alla stenarna. Det är då jag bryter ihop, när jag inte orkar mer.
Ibland tror jag att jag känner mig själv för väl, och ibland känns det som att jag knappt vet vem jag är. Känner mig helt schizo. Ena dagen kan jag få flipp för att du kollar på mig och andra dagen behöver jag inte ens bry mig om att du finns.
Vissa dagar vet jag verkligen vad jag vill och andra har jag inte en jävla aning. Jag bestämmer mig för massa saker men dom har jag glömt bort nästa dag.
Det gör alltid lika ont att veta att du är borta, föralltid.
Kommentarer
Trackback
