gnus

Ser dig fortfarande framför mig, så levande, så fullkomligt nära, men ändå så långt bort och livlös du kunde bli. 

Kan fortfarande känna samma känslor. Samma vrede, samma känsla av hjälplöshet, samma sorg, samma smärta. Jag känner den, dock är den kvävd och långt ifrån lika påtaglig och stark. 

Tårarna rinner fortfarande ner för samma kinder vid blotta minnet. Men nu kan jag nästan kontrollera dom, jag kan stoppa dom när jag vill. Stänga av, stänga minnet ute. Stänga dig ute? Men jag vill inte stänga dig ute, jag är rädd. Rädd för att glömma. Rädd för att inte minnas dig längre. Rädd för att glömma bort ditt lockiga svarta hår, dina ögon, som jag kan se mina egna i, ditt leende. Jag är rädd för att glömma dig. Jag är verkligen det. 

Försöker minnas.

Jag kunde framkalladin röst en natt. Jag grät halva natten. Men jag kan inte det längre. Jag kan knappt framkalla en bild av dig utan ett korts hjälp och det gör mig så förbannat rädd. Jag känner mig så hjälplös som glömmer, utan att kunna göra något åt det. 

Du försvinner, bit för bit. Och jag hatar det, mer än något annat.