gnus

När jag var liten älskade jag att sitta och kolla på Allsång på skansen med mormor och morfar. Dom kunde alltid alla låtar och jag sjöng med så gott jag kunde. 

Jag satt uppkrupen brevid morfar med huvudet på hans axel och hans arm om mig och bara lyssnade. 

Även om det inte är lika påtagligt som med pappa så saknar jag morfar så sjukt mycket. 

När pappa dog började jag inte gråta förrän han kom och när vi var på sjukhuset så var det i hans knä jag satt. Det var hans kramar som tröstade mest och utan att säga ett ord fick han mig att känna mig så trygg och säker. 

Att säga att man är hos mormor och inte hos mormor och morfar känns tomt. Att aldrig se honom sitta framför tv:n och kolla på travet eller sitta i sin fåtölj och se sådär fridfull ut som bara han kunde. Det gör ont.