worthless
Åh Gud. Jag vill bara lägga mig ner och gråta.
Att jag alltid ska intala mig själv att det är jag som är felet, att det är jag som gör fel, att det är mitt fel, att alla andra är felfria och jag värdelös, att alla är bra och jag dålig.
Jag vet ju att det inte är så, att jag duger som jag är.
Jag blir så besviken att jag nästan börjar gråta när jag inte skriver MVG på ett prov, och ändå vet jag att det finns människor som sitter och kämpar som as och precis klarar G. Hur kan jag vara så jävla egoitisk? Jag vill bara slå mig, känna smärta. Känner mig kass. Det finns inget som beskriver hur jag känner. Panikslagen. Livrädd.
Jag vill berätta hur jag känner men orden kommer inte ut. Jag vågar inte säga dom, är så jävla rädd för konsekvenserna. Det känns som att ett ord kan rasera allt. En felsägning kommer göra så att allt går sönder. Jag orkar inte, vill inte. Jag avskyr konflikter. Och alltid är allting mitt fel, det är på mig det ligger, jag ska ändra mig. FAN. Jag vet att det inte är så, men jag ser det så ändå. Alltid mig det är fel på. SÅ FEL.
Jag hatar att jag inte längre kan få ur mig mina känslor här på samma sätt. Det fungerade så bra, men inte längre. Jag får aldrig något sagt. Allt stannar inom mig. Det liksom fyller upp mig tills jag helt enkelt inte orkar mer. Men min smärtgräns är fan så hög. När jag inte tror att jag orkar en dag till så klarar jag fortfarande av att sätta på det där jävla smilet och le lite till. Förstår inte att jag pallar. Jag pallar fan inte.
Vet inte ens vad det är med mig, jag är bara ledsen. Och nu ger jag fan upp. Hejdå.
Att jag alltid ska intala mig själv att det är jag som är felet, att det är jag som gör fel, att det är mitt fel, att alla andra är felfria och jag värdelös, att alla är bra och jag dålig.
Jag vet ju att det inte är så, att jag duger som jag är.
Jag blir så besviken att jag nästan börjar gråta när jag inte skriver MVG på ett prov, och ändå vet jag att det finns människor som sitter och kämpar som as och precis klarar G. Hur kan jag vara så jävla egoitisk? Jag vill bara slå mig, känna smärta. Känner mig kass. Det finns inget som beskriver hur jag känner. Panikslagen. Livrädd.
Jag vill berätta hur jag känner men orden kommer inte ut. Jag vågar inte säga dom, är så jävla rädd för konsekvenserna. Det känns som att ett ord kan rasera allt. En felsägning kommer göra så att allt går sönder. Jag orkar inte, vill inte. Jag avskyr konflikter. Och alltid är allting mitt fel, det är på mig det ligger, jag ska ändra mig. FAN. Jag vet att det inte är så, men jag ser det så ändå. Alltid mig det är fel på. SÅ FEL.
Jag hatar att jag inte längre kan få ur mig mina känslor här på samma sätt. Det fungerade så bra, men inte längre. Jag får aldrig något sagt. Allt stannar inom mig. Det liksom fyller upp mig tills jag helt enkelt inte orkar mer. Men min smärtgräns är fan så hög. När jag inte tror att jag orkar en dag till så klarar jag fortfarande av att sätta på det där jävla smilet och le lite till. Förstår inte att jag pallar. Jag pallar fan inte.
Vet inte ens vad det är med mig, jag är bara ledsen. Och nu ger jag fan upp. Hejdå.
Kommentarer
Postat av: k
linn ♥
Postat av: julia
kämpa älskling.
Postat av: e
jag vet inte...
kanske när pappa ta tag i det. kanske när han ber mej bo där. tro de eller ej, men saknar er.
Postat av: Jennifer
var inte ledsen hjärtat, jag är tillbaks <3
Postat av: Klara
Söta underbara fantastiska Linn Wollbrant. Du är bra på alla sätt och vis och jag känner igen mig SÅ VÄL i den där känslan av att aldrig duga på riktigt. Jag kan inte hjälpa dig riktigt för jag vet inte vad jag ska göra själv. Kramar får du i alla fall!
Trackback
