gnus

Jag har två delar av mitt liv, ett liv före och ett liv efter. De som varit med mig hela vägen, både före och efter, de kommer nog vara med länge till. De som kommit in mitt i eller efter, de har missat så mycket på något sätt och det är alltid lika svårt att veta hur man ska bete sig i vissa situationer.
Ska man berätta eller ska man vara tyst? Ska man visa hur man känner eller hålla masken? Ska man le eller är det okej att gråta? Vill folk bara veta eller bryr dom sig verkligen?

Jag står med ett ben i det förflutna och ett i nuet känns det som, och kommer alltid göra på något sätt. Jag kommer aldrig kunna lämna det bakom mig, det kommer alltid finnas med på ett eller annat sätt. ÅÅH. Fan.

Varför ser folk mig som den som alltid är positiv och glad? Jag vill inte vara den. Stämpeln får mig att känna krav, krav på att vara glad och positiv när jag egentligen inte alls är det. Min mask faller isär, långsamt långsamt.