gnus

Egentligen är du inte kär i mig
och egentligen är det okej med mig.

Håkan Hellströms texter in my heart.
För tillfället sjunger jag som honom: Högt och falskt.

Om ca. 12 h åker jag till Polen. Illa illa. Riktigt illa. Det känns som att jag måste göra så mycket här hemma innan. Reda ut saker och ting. Grejen är att jag inte en har något att reda ut. Det enda jag behöver göra är sluta tänka. Alltså behöver jag verkligen åka nu. Men jag vill åka nu isåfall. För på 12 h hinner jag tänka en del, och ändra mig fram och tillbaka minst hundra gånger.

Jag har sagt det förut och säger det igen: Varför är jag så rädd att förlora något jag inte ens har?
Det hänger inte ihop. Och jag vet det så väl själv. Stop thinking Linn. Det går inte.
Jag behöver inte dig och du behöver inte mig. Vi behöver inte varandra. Men jag vill ha dig. Nej, jag vill inte ha dig.
Jag är typ schizofren. Det är du med föresten. Fan ta dig. Påtal om fan, det går inte bra med mitt sluta-svära-projekt. Det går rent ut sagt åt helvete, faktiskt.

Jag har säkert glömt hälften av vad jag ska ha med mig nu. Min telefonräkning kommer bli skyhög. För jag kommer inte kunna låta bli att ringa. Känns bra att vi ska sitta i en buss i 24 h. Jag ska lyssna på Lars och Håkan och vara allmänt lycklig och störd. Tror jag. Eller så sitter jag helt enkelt och lipar. Eller nått annat mongo. Sover kanske jag gör.
Seriöst, jag har längtat så in i bänken efter denna resan, och ändå vill jag knappt åka nu. Det känns fel. Konstigt. Fast, jag vet inte. Jag är väl bara lite allmänt störd för tillfället.

Kan inte Linnéa komma nu? Så vi kan äta kladdkaka?
Nu gjorde hon det bara för det.

Ha det gött, hörs om en vecka, eller nått.

Linn