gnus

När man kommer på att man verkligen tycker om någon som går emot alla ens principer, då känner man sig dålig.

Jag ska förklara: Jag hatade både Kent och Håkan Hellström första gången jag hörde dom. Det samma med Anberlin och Chemical Vocation. Men, ger man dom bara en chans, så inser man att dom egentligen är riktigt bra.
Dock är jag ganska snabb på att döma, så då har jag redan gått och predikat för hur dåliga/dålig den/dom är. Alltså blir det ganska jobbigt att erkänna att de trots allt inte var så dåliga.

Just nu kan jag minnas ett ögonblick i livet där jag var riktigt lycklig, och det var när jag var på Lars Winnerbäck. Det kanske låter patetiskt, men när jag stog där i ösregnet och frös så jag skakade var jag så lycklig att jag bara grät. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Det är precis som att hans texter och låtar öppnar upp en ny värld för mig, en värld där allt är sammankopplat. Jag kände verkligen hur mycket jag älskade livet då och hur mycket jag älskar mina vänner, min familj och framförallt min pappa, trots att han inte längre är i livet. Det lustiga var att då kände jag verkligen att han visste om det, att han visste om att jag stog och lyssnade på Lars Winnerbäck och var riktigt lycklig samtidigt som jag verkligen älskade honom.
Fortfarande kan jag börja gråta ibland, när jag lyssnar på Lars, han är oändlig. Ville bara säga det.

Linn