gnus

Okej, jag kan ju erkänna att hon bad om detta inlägget, men whatever, det gjorde ju faktiskt Nettan också. Så, why not?

Jag har en vän, som är absolut världens bästa. Hon ställer upp i alla lägen och är sådär härligt spontan och korkad så att man inte kan göra annat än älska henne.
Jag tror att vi började lära känna varandra när vi började i samma klass, dvs. 4an. Hon bodde på väg hem till mig så jag skyndade mig alltid jättemycket för att kunna gå hem samtidigt som henne. Jag vågade aldrig fråga om vi kunde ha följe så att hon kunde vänta på mig. Jag är ju alltid sist också, så jag skyndade mig alltid hur mycket som helst och gick jättefort för att komma ikapp.
Det fortsatte vara på den nivån att jag inte vågade säga något men så började jag umgås med Amanda som umgicks med henne. Så genom Amanda lärde jag känna världens bästa person.
Jag har delat det mesta med henne, både skratt och tårar.
Alla minnen vi har, det finns inte ens tillräckligt mycket ord för att beskriva dem. Jag skulle kunna sitta och skriva hela dagen.

Jag minns när vi bråkade i somras. Jag hatade henne verkligen då. Det blev omvänt liksom. Jag ville inte erkänna hur mycket jag saknade henne, så jag hatade henne istället, vilket kanske var bra, för det fick henne att inse hur hon hade blivit.
Och det smset jag fick. Jag tror aldirg jag har blivit så glad över ett sms. Allt jag kunde tänka på var morgondagen när vi verkligen skulle snacka igenom alltihop och jag skulle få ge henne en kram. En sådan där kram som jag verkligen saknat i över 2 månader.
Som vi pratade också. Jag sa allt det där som jag velat säga så länge.
Åh, jag förstår inte nu hur vi kunde bråka egentligen. Hon är ju det bästa som hänt mig. Min allra bästa vän. Allt vi gått igenom, det kan man inte slänga bort bara sådär, om man tänker efter.
Den där tiden, när vi inte var vänner, den känns som en sekund ur mitt liv. Den är helt borta, jag minns den knappt. Rätt läskigt ändå..

Nu kan jag bara ringa helt plötsligt och säga: Jag kommer hem till dig nu. Och det känns så himla skönt, att det har blivit så igen. Att vi kan sitta framför datorn och dampa sönder åt ingenting egentligen. Att man hörs av så gott som varje dag utan att egentligen ha något att säga. Att hitta på saker, som man inte brukar göra. Det är det jag verkligen älskar med henne. Min allra bästa vän i hela världen, Anna Linnéa Perkman.

Jag älskar dig.