gnus

Sitter i min säng med en värkade fot och ler.
Ler för att jag har världens finaste vänner.
Ler för att jag vaknade bredvid en fin pojke imorse, om än aningen tidigt, men ändå.
Ler för att om två månader är jag på Rhodos.
Ler för att om tre månader åker jag till Cypern.
Ler för att om tre månader har jag tagit studenten, gått på bal, avslutat det förbannade projektarbetet som ger mig ångest, och pluggat färdigt för över ett års tid framåt.

Jag har så himla mycket att se fram emot att jag glömmer av att det fortfarande är nu. Det där med att hitta någon form av motivation till att plugga är så gott som hopplöst. Idag har jag till exempel legat i soffan, kollat på Vem vet mest? och gjort muffins istället för att läsa kemi.

Samtidigt är jag så fruktansvärt rädd för allt som ska komma. Att jag bestämt mig för att åka iväg ett år som Au Pair på Nya Zeeland till exempel. Helt jävla livrädd är jag. För att åka hela vägen till andra sidan jorden och vara borta allt för många timmar och minuter.
Jag vet ju att jag inte kommer ångra mig, men är ändå döskraj.

Jag vet ju hur fort tre månader går. Det var tre månader sedan det var jul, ungefär. Och det var nyss. Så snart har jag gått ur skolan? Shit, jag blir helt lycklig när jag tänker på det. Och döskraj. Som sagt. Känner mig som en schizofren när jag pratar såhär, men det är verkligen så det känns. Så himla blandat. Jag är för sjutton typ vuxen? Enligt svensk lag är jag myndig. Jag får köra bil! Det kan jag fortfarande känna, "Shit, jag har körkort?!" Så oerhört mycket känslor. Känner mig inte riktigt redo att växa upp. Än. På en stund. Tror jag.