gnus

Ingenting går någonsin min väg. Ingenting.
Så fort jag sett fram emot något bara tas det ifrån mig. Det är som att någon där uppe står och tar allting precis sådär utom räckhåll och står och skrattar åt mig när jag sträcker mig allt var jag kan och sedan ger upp i ren förtvivlan.
Ångesten tar fan kol på mig. Vill inte göra något. Förutom ligga i min säng och gråta. Undra om det fungerar att gråta ut ångest? Det känns som att jag har ett äckligt jävla kryp inuti som bara äter upp mig. Långsamt och plågsamt, inifrån. Jag vill ha ut det, men når inte. Spelar ju ingen roll vad jag gör.

Hur fan bearbetar man? "Du måste bearbeta det Linn!" Jaha, men tack för den hjälpen. Har du nån instruktionsbok till det eller? Nehe. Jaha, det får man ta reda på själv? Och det är individuellt så det kan man aldrig säga? Jaha, men tack för det, det hjälpte som fan. Vet precis hur jag ska göra nu! Allting är bra imorgon.

Inte. Behöver en jävla instruktionsbok till hela livet känns det som. Allting blir ju bara fel ändå. Orkar inte ens låtsas längre. Orkar inte försöka vara positiv. Orkar inte le en enda gång till utan att vilja det.
Vill bara skrika, klösa ut det jävla odjuret som äter upp mig inifrån. Döda det, stampa på det, slita det i stycken, mörda det helt jävla brutalt. Åh. Jag orkar inte mer.

Hjälp.