gnus

Den där känslan, den känslan som har begravt sig långt långt in i min mage och bara vägrar komma ut. Jag är så innerligt trött på den. Den som får hela magen att knyta sig så det känns som att jag ska spy upp hälften av alla mina inälvor. Den som får mig att ligga vaken på kvällarna, inte kunna sova på morgonen, inte vilja äta, må illa, och grina. Jag har sålt min själ för att bli av med den.

Det värsta är att jag vet att jag kan påverka den. Jag kan få den att försvinna. Men ibland tappar man liksom fattningen, ibland orkar man bara inte, och då är den där och hugger. Hugger ner en, långsamt och lite i taget, tills man inte orkar så mycket som att lyfta ett finger för att bli av med den.

Jag vill ställa mig på ett berg och skrika, ni vet så där som dom gör i film, så att allt ont bara försvinner, sen vill jag sjunka ihop i en hög och bara gråta, för att sedan bli tröstad, och sova ett helt dygn. Sen när man vaknar är allt bra, för man skrek ju ut allt dagen innan.

Men när jag bryter ihop är det som att det är en spärr som gör det omöjligt för mig att få ut allt. Det liksom, tar stopp, halvvägs in i nederlaget. Allting bara försvinner, alla känslor, alla tankar, allting. Så blir man sådär oerhört tom. Det är nästan så att man inte ens kan se längre, så tom blir man. Och så undrar man vad det är för fel. Varför det inte rinner några tårar längre, varför man inte skriker, varför man inte tar steget och bara blir av med allt.
Men det kanske inte är så det funkar. Men hur fan funkar det då?

Hur är vår kropp byggd? Hur fungerar den? Vi är utrustade för att överleva. Men det är inget primitivt samhälle vi lever i längre. Och evolutionen har ju knappast hängt med i teknikens utveckling. Hur långt efter ligger kroppen? Jag skulle vilja ha en kropp som bara löste allt, helt av sig själv. Eller som åtminstone sa till ordentligt att det här är fel Linn, nu gör vi såhär i stället, i stället för att bara ge ut massa jävla signaler (som man ändå aldrig förstår) och få en att må dåligt.

Jag orkar inte, vill jag skrika till den. Lägg av nu. Kör med lite raka svar och frågor istället. Jag är trött på den här jävla leken. Jag är trött på all jävla ångest, all magkatarr eller vad fan det nu är. Jag är trött på att behöva ha ångest för att jag ska åka någonstans där jag aldrig vart förut. Jag är trött på att få ångest av ingenting. Så förbannat trött att jag hade kunnat döda någon.

Nu tror jag att jag bara sagt samma saker om och om igen, men det skiter jag faktiskt i. Jag orkar inte mer.