gnus

En av mina favoritfilmer när jag var liten var Tarzan. Det finns inte många filmer som slår den musiken som finns med i den filmen, Phil Collins är ett fullkomligt geni.
Fick ett ryck och satte mig och kollade på den idag, efter att ha rotat fram våran gamla VHS-film ur förrådet. Något som fascinerar mig med gamla disneyfilmer är att dom aldrig går ur tiden. Det går alltid att se den och budskapet försvinner liksom aldrig. Dom fungerar utomordentligt till små barn men också till lite äldre och till och med vuxna. Det finns skämt som man inte förstår förrän nu.

Tantor säger en gång i filmen att "jag är färdig med dig och din känslomässiga förstoppning" till Tuffs. Ofta man förstod det då liksom? Förresten trodde jag alltid att Tuffs var en kille, jag la aldrig märke till det dom sa i början när man får reda på att hon är en tjej, haha.

Som sagt, Tarzan är, och kommer nog alltid att vara, en av mina absoluta favoritfilmer. Historien, budskapet, allting är så himla klockrent, och framförallt det som jag fastnat för: musiken. Musiken i en film kan verkligen göra hela filmen för mig.

En annan sak jag satt och funderade på var att ju äldre man blir, desto mer har man att jämföra och associera med och alltså mycket mer att bli berörd av. Jag gråter mycket till film, det gör jag. Jag gjorde det aldrig när jag var liten, för då hade man inte upplevt någonting som man kunde jämföra med. Men nu, så fort någon dör i en film forsar mina tårar, så fort någon saknar någon mycket känner jag hur det rinner ner för kinderna. Det är inget jag skäms över, men jag kan verkligen inte styra det. En gång satt vi hela klassen, 60 pers, i en liten sal och såg på en film som jag bara inte kunde hålla tårarna borta från, det kändes inte helt okej måste jag nog erkänna, haha.

Nog babblat, kände att det blev ett jätteinlägg nu! Det får väl kompensera mina andra inlägg som jag skrivit på sistone som ingen förstår något av ändå, haha.
Ciao!