En gång, tyckte jag i alla fall om dig.
Det är läskigt hur oförmögen jag är att styra över mina egna känslor. Hur lite jag själv bestämmer.
Jag borde hata dig, men det gör jag inte. Jag borde avsky dig, men det gör jag inte. Jag borde vägra prata med dig, men det gör jag inte. Jag borde sluta heja på dig, men det gör jag inte.
Istället hejar jag glatt, blir glad när jag ser dig och allting är som förut. För så har det alltid varit. Alltid. Kommer antagligen alltid vara. Läskigt. För egentligen tycker jag inte om dig. Jag försöker tycka illa om dig. Och det går bra, när du inte är i närheten. Men när jag träffar dig blir det samma sak som förut, som alltid. Jag lärde mig det en gång som barn, och det sitter kvar. Så långt inne, så djupt inristat. Det går nog inte att ändra på. Tyvärr.
Jag saknar det som var förut så mycket att jag nästan går sönder ibland.
Jag borde hata dig, men det gör jag inte. Jag borde avsky dig, men det gör jag inte. Jag borde vägra prata med dig, men det gör jag inte. Jag borde sluta heja på dig, men det gör jag inte.
Istället hejar jag glatt, blir glad när jag ser dig och allting är som förut. För så har det alltid varit. Alltid. Kommer antagligen alltid vara. Läskigt. För egentligen tycker jag inte om dig. Jag försöker tycka illa om dig. Och det går bra, när du inte är i närheten. Men när jag träffar dig blir det samma sak som förut, som alltid. Jag lärde mig det en gång som barn, och det sitter kvar. Så långt inne, så djupt inristat. Det går nog inte att ändra på. Tyvärr.
Jag saknar det som var förut så mycket att jag nästan går sönder ibland.
Kommentarer
Trackback
