Ett jävla babbel
Överreagera?
Okej, visst. Det var ett rätt fett sår, men herregud, han dör inte?
Förlåt, jag vet att jag inte borde bli så sur, men liksom. Allt jag sett, jämfört med det där. Nej, åh. Jag blir bara så arg. Irriterad. Trött. Låt honom vara liksom? Man behöver inte få panik och skrika som en stucken gris för att någon blöder litegrann. Hjälp honom med det han vill men få fan inte panik och hoppa runt, jag får spader. Folk vet uppenbarligen inte riktigt hur dom ska bete sig om det händer något så dom står och skriker?
Och jag vet helt ärligt inte vad jag känner, vad jag vill och vad som händer just nu? Allt bara blir. Jag orkar fan inte tänka. Ena sekuden är allt fett bra, sen sitter jag där med solglasögon och glor in i en brasa och det känns som att någon har hittat de där repen i mig och bara drar allt vad den kan. Det gör så jävla ont men jag vet inte vad det är som gör ont.
Det är som att ju längre tid det går, ju ondare gör det. Eller så är det denna tiden på året, när allt bara kommer. Jag vet inte. Jag vet fan ingenting. När jag ligger och kollar på stjärnorna är det som att det hugger till i hjärtat och man vet inte vart man ska ta vägen för några sekunder. Det är som att allt annat runt omkring försvinner för några sekunder, och sedan är man plötsligt tillbaka och ska spela glad och social när man helst av allt bara vill ligga där och lipa. Jag orkar inte det ibland och då blir det bara så jävla fel. Fan. Om den ändå kunde stå i pannan hur man känner liksom, så man slipper förklara.
Grejen är att om folk visste hur jag kände, då skulle alla överreagera lika mycket som dom alltid gör och då är det nog fan bättre att låtsas. Man orkar inte människor som ska hålla på och bry sig så jävla mycket helatiden. Klart att man vill att dom ska bry sig, men fan, det blir så jävla jobbigt i längden. Om man ska ha deep talk varje gång man är ledsen, nej. Det hade jag aldrig pallat. Då låtsas jag fan hellre.
Bajs
