Skolmani
Ibland undrar jag om jag är onormal. Fast. Vad är egentligen normal? Jaja, det kan jag tjöta om en annan dag, för det jag egentligen skulle säga var att jag verkligen inte kan strunta i att göra en läxa. Det är helt sjukt. Visst, någon gång ibland är det okej att strunta i/glömma göra en läxa, men jag kan helt seriöst inte det.
Jag kan känna att jag inte orkar, och göra det dagen innan istället för att vara ordentlig och dela upp det på olika dagar men det händer aldrig att jag inte gör det.
Ett prov kan jag däremot strunta i att plugga till. Jag menar, har man varit med ordentligt på lektionerna och gjort det man ska så ska man väl kunna? MVG uppgifterna är ju ofta att man ska tänka lite själv och hur mycket kan man öva på att tänka själv? Antingen kan man, eller så kan man inte.
Sen om jag inte får MVG på något, så kan jag verkligen gå och störa mig på det i veckor. Det är så enormt påfrestande, att hela tiden ha så höga krav på sig själv. Det värsta är att jag inte kan hjälpa det. Vad ska man göra liksom? Jag försöker att strunta i att plugga, få sämre betyg/resultat på saker och ting så att jag blir "van" dvs inte reagerar så hårt på det. Men det går inget vidare kan jag ju säga. Jag menar, bra betyg är ju inget dåligt. Även om jag nästan får det till att bli dåligt. Ska jag vara ärlig så skäms jag över mina betyg. Jag har inte ett enda G. Jag har inte fått G på någonting sedan vi började 8an, vad jag kan minnas. Eller jo, ett engelska glosprov. Jag hade inte orkat plugga så jag fick typ 5 fel och 3 fel var VG (något sådant i alla fall). Men jag menar, av 60 glosor så hade jag fel på 5. Det är ju shit the same vilket betyg det innebär, det var bra ändå. Åh, hur skoltrött är man inte?
Lars Winnerbäcks texter in my heart. Jag tröttnar aldrig, seriöst. Nu var det mer än två år sedan jag började lyssna på honom, och den allra första låten jag hörde, Hugger i sten, är fortfarande den bästa. Det är läskigt.
Lika läskigt som att jag snart åker till Polen, ungefär. Jag längtar.
Förövrigt så är det aldrig någon som hör att jag säger Hej de é Linn, när jag svarar i telefon. Alla tror jag säger Hej de e-linn, dvs, dom får det till att jag heter Elin. Något störande faktiskt. Man kan ju inte säga direkt, nej, jag heter inte Elin, Linn sa jag. Eller? Jo, det kanske man kan. Bokstavera kan man ju i alla fall inte göra. Hej deT ÄR Linn. Anyway, dom får väl tro att jag heter Elin då. Det är väl inte hela världen kanske.
Linn.
