gnus

Det var inte ens en vecka sedan han åkte. Det känns som det var månader sedan vi sågs. Dagarna har varit oändligt långa. Humöret är värre än en bergochdalbana.

 

Så jävla mycket känslor (som vanligt). Det känns som att allt det här med att han faktiskt varit här mest är en dröm, och att vi nu är tillbaka till det vanliga igen. Att prata på skype kändes så mycket mer invant än att faktiskt ligga i min säng och prata öga mot öga. Samtidigt gör det mig helt gråtfärdig att vi nu har ytterligare 6 månader av skype och whatsapp framför oss. Och ändå känns det bra. Vi har klarat oss halvvägs, och nästa gång vi ses så ska vi vara tillsammans på obestämd framtid. Så himla galet? Ända sedan vi träffades har vi ju vetat att jag ska åka iväg. På ett sätt har vårt förhållande nästan varit någon form av nedräkning. Och vi ska inte ens tala om när han var här. Njöt av varenda sekund, men efter att vi lämnat mamma och resten på flygplatsen så var det så himla svårt att njuta och bara vara där och då, när hans hemresa bara närmade sig med stormsteg.

 

Och att stå där på flygplatsen. Bland det jobbigaste jag har varit med om i hela mitt liv. Att veta att varje sekund vi har nu är liksom dom sista på så himla länge. Man visste nu på ett annat sätt vad som låg framför en, än när jag åkte. Och så hejdåkramen. Eller, kramarna. Det här är den sista. Nej, det är det inte, bara en till, bara lite till. Du måste gå nu, nej, stanna, jag vill inte.

Vände mig om tillslut. Kollade inte tillbaka.

 

Och nu är vi tillbaka där vi började, fast mer rutinerade den nhär gången. Godmorgon och godnatt sms eftersom vi inte är vakna samtidigt. Skype. Längtan. Saknad. Men ändå, nästa gång vi ses så är det på obestämd framtid, dvs så länge vi bara vill och kan. Makalöst.

 

Visste ju att första månaden, eller till och med två, utan honom (och resten) skulle bli jobbiga. Stå ut, är väl det enda man kan göra. Det går ju fort, intalar jag mig själv. Det går ju fort.