gnus

 

Kanske så trött att jag dör och vill gråta och önskar att man mådde 100% bra någon jävla gång men det är väl för mycket begärt. 

 

Tror liksom att jag klarar ganska mycket "smärta" också? Klagar inte, biter ihop och tänker att det är väl som det är, men när är det för mycket då? När ska man "söka hjälp"? När vet man att det räcker? 

 

Klockan är 20.30 och jag tänker gå och lägga mig. Sista dagen på slakten imorgon, för denna veckan. Har gjort en tredjedel då. Längtar tills imorgon när jag kryper ner i Jens säng vid 5 för att inte gå upp förrän nästa dag. Förstår inte hur jag kan vara så närhetstörstande hela, verkligen hela, tiden? Vi ses liksom ofta. Mer än många andra. Vi har för fan klarat ett helt år isär, och ändå klarar jag knappt en natt utan honom?