gnus

 

Sitter och läser om och kollar bilder på alla som är runt och reser. USA, Australien, Nya Zeeland. Och på något konstigt sätt blir jag avundsjuk? Hur är det ens möjligt?

 

Kanske för att jag inte åker runt lika mycket som dom, inte ser lika många platser, inte har det lika spännande varje dag och träffar lika mycket nya, galna människor. Men, så vet jag ju också att dom egentligen inte har det så. För jag ser ju bara det bästa från deras resor, dom fina instagram-bilderna med magiska filter på. Jag ser ju inte slitet dom hade med pengar innan dom åkte, eller slitet dom har att fixa jobb vart dom än är, dom äckliga hostel-rummen, den ständiga tanken på pengar och att leva så snålt som möjligt.

 

Jag har ju, för det första, ett jobb. Världens goaste ungar, en underbar värdmamma, massa fina vänner, ett eget rum och en varm och skön säng. En vardag och ingen stress på det sättet som dom har. Och ändå har jag möjligheten att resa runt och se mycket, väldigt mycket. Jag har för tusan gjort ett skydive, waterrafting, simmat med delfiner, sett Coromandel, Auckland, Taupo, Rotorua, Napier, den magiska stranden i Kaiteriteri och gjort massa roliga saker runt omkring här i Wellington. Och då har jag ändå det bästa kvar: sydön. 11 hela dagar har jag att leva det livet som dom gör, och sedan komma tillbaka hit och fortsätta mitt spännande liv här, istället för att åka hela vägen hem.

 

Och på tal om hem. Jag fantiserar och föreställer mig om dagen, om dom som ska möta mig på flygplatsen, och hur allt kommer att vara. Men, så vet jag ju att jag kommer vara heeelt slut efter 1. Den långa flygresan. 2. 12 h i London och 3. Det faktum att jag lämnat min älskade familj och Nya Zeeland.

Jag kommer lukta äckligt, vara förbannat trött och grinig, antagligen hungrig och ja, det är nog helt enkelt ganska så romantiserat i mitt huvud...

 

 

Nu ska jag hoppa in i duschen och sedan se fram emot en god middag och efter det lite häng med Cosi och Josefine. Puss