Tisdagstankar

Min planerade promenad verkar gå åt skogen idag. Det har öst ner, verkligen ÖST ner, regn. Hela dagen. Jag får helt enkelt nöja mig med dom 500 metrarna upp till skolan i full mundering senare...

Tänkte ta bussen ner till Lower Hutt och fixa med lite saker, men det blev inte heller av pga regnet. Man är ju inte sugen på att gå ut över huvudtaget. Har istället suttit inne, lekt lite med Katya, läst min bok, kollat alla sociala medier en miljon gånger för att inse varje gång att alla sover hemma nu, läst lite mer i min bok, nästan somnat, och nu sitter jag här med datorn i knäet.

Har i alla fall på mig mina nya byxor, och dom är redan en favorit. Heja mig. Tror jag betalade 50 dollar, lite mer än 250 kr tror jag att det är. Förstår mig fortfarande inte på det där med Köpa och Sälja, vilken siffra det är man ska räkna med... Står och räknar varje gång jag funderar på om något är dyrt eller inte. Ser antagligen ut som ett fån.
 
Har fortfarande inte fått mit bank-kort, så nu cancellade bank-tanten det första kortet och skulle skicka ett nytt som ska komma på tors/fre. Hoppas verkligen det, för mina pengar börjar ju ta slut, haha. Fick mitt 18+ card idag dock, så nu är jag redo för krogen!
 
Idag börjar skolorna för många. Emil började igår (måndag). Jens börjar idag (tisdag). Känns konstigt. Konstigt att inte jag börjar. Fast samtidigt skönt. Man har slitit tillräckligt där. Fast det är ju å andra sidan en trygghet. En trygghet att veta vad man ska göra varje dag, att slippa ta så mycket ansvar för sitt liv själv. Men. Det är väl dags att växa upp nu, antar jag. Tanken på vad jag ska göra när jag kommer hem skrämmer dock skiten ur mig.
 
Jag är övertygad om att jag gjorde rätt val som ska stanna ett helt år. Ett halvår är alldeles för kort tid. Trots att jag bara varit här i snart två veckor, inte ens två veckor i familjen ju, så känner jag redan stressen över att jag inte kommer hinna göra allting jag vill. Jag menar, om 2 veckor till, som kommer gå åt till att lära mig alla rutiner, lära känna folk och staden, osv, då har det redan gått en månad. En tolftedel av hela mitt år har gått åt till, ingenting? Då har jag bara 11 sådana kvar att göra allting jag vill göra, och det finns inte hur mycket tid som helst. Det är ju ändå ett jobb. Klart att det känns skönt att tiden kommer gå fort, för jag vill hem till Jens och alla andra. Men samtidigt vill man ju inte alls det. Det här är ju mitt livs äventyr liksom. Jaja, det löser väl sig, så småningom. Jag ska sluta tänka så mycket.
 
Puss sålänge!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0