gnus

Jag orkar inte, seriöst. Det är fan in normalt att börja gråta helt plötsligt på en fysiklektion. Det är inte okej att springa omkring och vilja gå under, inte veta om man ska skratta eller gråta.

Samtidigt som jag inte vart såhär lycklig och glad på länge så vill jag bara gräva ner mig i ett stort hål och sitta där tills allt det onda är borta. Jag vill inte mer. Jag vill inte gå upp på morgonen, jag vill inte gå och lägga mig på kvällen, jag vill inte sova, jag vill inte vara vaken. Det går ju inte ens ihop? Jag snackar omkull mig själv.

Imorgon går jag till Liselotte. Punkt slut. Hon kanske kan få någon ordning på mig.

Samtidigt som jag bara vill ligga och gråta i någons famn, så är det det sista jag vill. Jag vill inte ligga och vara en belastning, jag känner mig som en belastning. Den personen som jag mest av allt vill ligga och gråta hos, han gör mig så glad så det kommer inte en tår ens en gång, så jävla värdelöst. Jag är värdelös.

Dessutom, när man tror att man är nere på botten och krälar, då kommer någon och skickar en ännu längre ner.

Livet äger inte. Nu ska jag plugga fysik. Hejdå