gnus

Det känns som att jag simmar, men inte orkar mer. Som att varenda muskel i hela kroppen är helt slut och bara vill ge upp, så jag ger upp. Sjunker under ytan men när luften tar slut och jag får panik så orkar jag helt plötsligt simma igen. Jag simmar några meter, sen orkar jag inte mer, sjunker, inser att jag inte vill drunkna egentligen, och börjar simmar igen. Samma visa om och om igen. Jag orkar inte simma mer, jag vill inte simma mer. Jag vill upp på torra land, jag vill slippa oroa mig för att sjunka om jag slutar anstränga mig.

Förr kunde jag simma i månader, sjunka i en vecka och sen simma i månader igen. Jag trodde månaderna skulle bli till år, och så småningom skulle jag upp på torra land, men nej. Jag hade fel. Månaderna blev till veckor, veckor blev till dagar och dagar blev till minuter. Nu är varje minut en plåga. Sjunka eller simma?
Just när jag bestämt mig för att sjunka och bli räddad, så inser jag att det skulle ta mer just då än att fortsätta simma, fastän det tar med att simma i längden.

Jag är för feg för att bli räddad, hur mesigt är inte det då? Jag är för feg för att våga ge upp, och komma tillbaka, fastän jag gjort det förut. Jag är rädd för att inte orka, för att  falla ihop totalt.

Jag har en skola att gå till, tänk om jag inte blivit räddad innan jag ska dit? Jag har ett jobb att gå till, tänk om jag inte blivit räddad innan jag måste gå dit? Jag har inte tid att sjunka och bli räddad, även om jag vet att så fort jag tillåter mig själv att sjunka så räddar någon mig. Jag är rädd att det inte ska gå ihop. Jag är rädd för mina egna känslor, jag har aldrig känt såhär förut. Varför kommer det nu? Varför kom det inte för 2 år sedan? Varför känner jag såhär nu, och inte då?

Jag vill inte simma mer.